På den bara!
Jag satt i ABF:s lokaler, tillika mitt kontor på RFSL idag & skrev ut mängder av akademiska ord, skrivelser från regeringen, SOU:raporter & annat stelbent. Varför gör en det en sådan sensommardag? Jag log lite åt mig själv & gick sedan på stan & införskaffade en passande, lika uppstyrd som en regeringsskrivelse & akademiska essä, en svart uppstyrd skjorta att ha på måndag – på min första dag på det nya jobbet! Äntligen är jag inne i byråkratins väggar, äntligen är det dags för mig att ta klivet in & med öppna händer & bultande hjärta få känna mig osäker, avvaktande, otrygg för att sedan landa allt mer i det nya. Ser så mycket framemot när jag varit på plats ett tag & med större trygghet går in på det nya kontoret, möter kollegor jag vet namnet på, strukturerar & planerar inför ett arbete som sakta tar form & blir greppbart.
Anledningen till att jag befann mig omgiven av & fortfarande är inbäddad i akademiska texter är att jag har bestämt mig för att äntligen (!) bli klar med de eftersläpande poängen som föll mellan raderna från kandidaten i genusvetenskap för drygt tre år sedan. Den har skänkt mig ångest, oro, skrivkramp, olidlig trötthet, frustration men också ny kunskap, nyfikenhet, mersmak & en nyväckt idé om att en dag forska inom det genusvetenskapliga området. Jag tycker egentligen väldigt mycket om att läsa på om jämställdhetsintegrering & vill mer än gärna sitta i styrelserum & orda om det här; vill vara en som tryggt leder ett arbete inom frågorna framöver. Den här uppsatsen kanske ger mig mer än vad jag tänkt mig från början. Jag märker att jag kan använda nuets författande till att läsa in mig på texter jag behöver i det nya jobbet – och har jag tur får jag använda mig av dem & ta plats i styrgrupper som kan behöva en genusvetare.
Igår kväll var jag trött; trött i hela mig själv efter gårdagens mastodontpass på 1.7 mil i skogsterräng, även trött på att jag tenderar att ena stunden njuta av socialt liv & sedan tvärt slå mig hårt i backen när jag inte får en kontinuitet av den stimulansen. Då faller jag rakt ned i eremitgrottan & mest bara tränar & tränar & läser böcker om träning i badkaret, drömmer om träning & går & lägger mig i tid om kvällarna bara för att vara pigg nästa dag för att kunna träna mer. Märker att jag blir frustrerad av att stänga in mig så, av att bli så smal i tänkandet. Att jag blir ledsen av att vara ensam så mycket men stänger in mig mer ändå, blir ännu mer eremit bara vid tanken på att höra av mig till folk & göra annat än att vara i rörelse. Det är tur att jag har en syster som är lika taggad på rörelse som jag. Ikväll har jag mellan det att jag slitit mitt hår i uppsatsångest (den som uppstår när teorier slår knut på varandra, då en sortering mellan rapporter tycks omöjlig & då alla mina tankar inte ryms i huvudet) även planerat vårt träningspass för morgondagen; Löpning med intervaller plus simning i öppet vatten. Sen är det bara hem & reda ut den akademiska härvan. Det ser rätt mysigt ut ändå i det lilla skrivarnästet. Flera små lampor som lyser upp mitt akademiska hörn. De nya datorn som alldeles tyst väntar på fler ord & på att en smart analys ska göras av alldeles för många dokument. Det lilla hörnet påminner mig om mitt rum vid Drottningtorget i Malmö där jag bodde med Kajsa & Marlene. Där var det studier på hög nivå, living intense & med höga hjärtslag, med pendling till Köpenhamn & kärleken med Tatjana, där var en tid med mycket klättring, vilda nätter, många koppar te med Gabbie & min alltid lika hungrande önskan om att få henne på fall, där dök Robert upp den våren & fick mig så överraskade på sin krok genom ett spontant telefonsamtal & där fanns jag & Ida som uppmuntrade varandra till att skriva uppsatser & spela gitarr. Där i mitt rum med samma lampor tända utspelade sig ett helt liv. Jag drömmer om det ibland. Andra liv. Om det som varit. Om det som kanske kommer. Förvånas ibland över hur olika det går att leva samma liv på.
Och nu nya resor här. På med skjortan. Märker att jag redan börjar fokusera mer på det här; på jobbet. På att göra min tur in på landstinget med seriös éntre. Kanske är det också därför som jag har spanat in flygresor långt, långt bort. Jag har börjat fundera på att ge mig själv en tur över jul och nyår. Till Bali. Allena. Det är klart att det vore underbart att ha någon att resa med men det är inte så läget är i livet just nu. Planerar jag resan med mig själv så är det högst osannolikt att jag gör mig själv väldigt besviken. Vi brukar fixa det mesta me & myself när vi måste det & i Thailand hade vi riktigt roligt. Jag ska låta ideerna mogna. Och köpa biljetter senast i slutet av september, om ekonomin tillåter. Bali; djungel, simma i öppet klart vatten, ny musik, nya vänner kanske. Jag behöver drömma om en resa nu för att inte bli rädd för de vita seriösa väggarna.
Imorse klev jag upp med ett jävlar akademiskt anamma; är du hemma & missar Stockholm pride så får det för tusan vara värt det! Skriv färdigt den förbannade uppsatsen & var nöjd. Jag har hållit kniven mot strupen idag & har varit en seriös, jättetorr figur som drömt om pride, nattliga äventyr, fester & vänner medan jag varit less & allena hela vägen in. Gav mig själv hämtmat i form av proteiner med hjälp av fantastiskt god lax. En extra stark latte i handen, to go. Inte mer.
Och jag försöker lägga locket på min inre parhäst som försöker få mig att lyssna. Hon är en parhäst säger hon. Saknar att dela saker. Att få djupdyka, att våga tro på den vidunderliga kärleken igen. Oftast orkar jag inte lyssna på det här lockropet. Försöker fylla tomrum & vara min egen parhäst. Det går mer eller mindre bra. Det skapar hög nivå av självständighet & stark integritet, mindre av sårbarhet & dess medföljande utmaningar. Det är rätt bra som det är, egentligen.
