Nya steg nu!
Imorgon händer det. Den nya dagen. Det nya jobbet. Éntre i en helt ny episod & skrivelse av nytt kapitel i livet.
Hej landstinget & allvaret, hej utmaningar & utveckling. Det här kommer tveklöst att föra mig framåt, få mig att växa. Det är med en nervös iver som jag ser framemot morgondagen I sommar har jag lärt mig mycket om att jag fixar en hel del på egen hand. Kanske inte lärt mig, mer blivit påmind om att ensamhet kan stärka ordentligt. Självskapet istället för ett tillsammansskap, ett par eller kollektiv. Att vara trygg i det en tar sig för även ensam. Det gör att även den här utmaningen känns mer greppbar nu så tack livet.
Även om jag också fått det tydligt för mig att jag är en parhäst. Det underfundiga med hela gåtan är att den andre medresenären jag innerst inne drömmer om inte går att söka efter. Den kommer bara, om & när det är dags. Tllit & tålamod. Fokus på det som är. Det rör sig en hel del känslor i mig som jag försöker att bara notera, se dem passera som ett brus på vattenytan. Får foton, uppdateringar från J som är i fjällen, bland sina berg. Som hans vän blir jag glad för att han gör det han behöver, som en förälskad blir jag inte fullt lika upprymd över att han nu gör precis det (på egen hand) som jag allra mest önskade göra i sommar - nämligen vara i fjällen med honom. Han drog ändå, allena. Och bad mig inte följa med. Det fanns en gång ett ögonblick då vi drömde om att göra en sån resa ihop & då hans ögon glittrade när han drömde men sedan tappade han bort sitt mod & drog. I det finns mycket sagt. En tydlighet som gör ont, som får kännas för att kunna passera. Här är inget drama, inget lurande mellan rader & det gör det lätt att tycka om honom. Just för att han är ärlig kanske. Tyvärr genererar det inte mycket mer än så.
Jag måste gå & skaffa mig Mian Lodalens bok om konsten att bli lesbisk för att få lite annat pepp för i den bästa av världar så vet jag att det är dags för mig att träffa en kvinna & bli kär i & som bäst av allt - är kär i mig tillbaka. I den bästa av världar finns denna queerfeministiska stjärna i samma del av landet som mig själv & hon får mig på fall som ingen annan. Jag väntar, nyfiket.
Igår & idag har jag spenderat tid i skogen & längs vägar med löparskorna på, i ett jordgubbsland & plockat mängder av de små patriarkbären & har kastat mig i en sjö & betraktat en mink simma förbi. Mycket kan en göra själv men fint är det att bli inbjuden på taccosmiddag med systerskapet & att få umgås med min guru, älskade Veravilde. Idag är hon med sin mormor & jag gled förbi en sväng. Och Vera hon är som en ständigt utecklande kärleksrelation som öppnar upp mitt hjärta till ständigt nya djup & höjder.
"Nämen hej moster!" vrålade hon när hon fick syn på mig. Den lilla varma nakna sommarlena barnkroppen rusade emot mig & flög in i min famn & snart hade jag fullt av systerbarn överallt. Hennes små starka armar om halsen, i håret. Hennes skratt i mina öron, hennes betraktelser som får mig att älska så högt. Hennes lek & rörelse nära & ovanpå & överallt & vilt & högljutt & spontant. Älskade kompis, allra finaste Veravilde i min famn. Jag är för alltid tacksam för min syster, att hon & Tobias har skapat det här magiska barnet som ständigt får mig att uppleva kärlek i helt nya dimensioner.
Kommentarer
Trackback
