Kör nu.
Dygnet-runt-skriverier & kanske är det första gången på den här nya strapatsen med akademiskan som jag börjar tro att jag inte ger upp. Och egentligen, jag ger ju aldrig upp med annat. Där brukar andra notera min virvlande framfart & sällan sinande energi. Men i akademins snår, där misstror jag & snärjer in mig själv i dunkeltviel så att jag nästan bara därför ger upp. För att jag glömmer vem jag är. Eller något annat viktigt. För inte har jag ju suttit här nu & missat Ida & Carins bröllopsfest förra helgen, eller grymma artister som Anna Ternheim denna helg för att sedan kasta den satsningen åt skogen? Nej. Nu är det bara att köra in in mål. Det är finslipet, avrundningar, att städa runt & ställa på plats. Det tyngsta är gjort, materialet är på plats. En dag till. En dag.
Det är nattsvart ute & jag har inte sovit på alldeles för länge. Det är vackert med natten, med gryningar. Tidigare iväll hade jag mina familjekvinns här & den här trion är min grund, är min borg. Och den äldste av oss har blivit med båt, åt oss tre. Så vår nya familjemedlem som framöver ska föra oss över havet har redan döpts till Bettan, det namnet jag själv fick som hastigast då jag föddes för tidigt & som ett skrumpet knytt låg & väntade på att livet skulle börja kanske.
Kanske borde sova lite. Jag förstår inte längre mina kopplingar då jag läser i uppsatsen. Förstår inte hur alla orden hamnar där de är. Tänker att det vore fint om jag öppnade dörren till sovrummet & märkte att det redan låg ett blont huvud på ena kudden, djupt inne i sina drömmar. Som jag hade velat slita av mig alla kläder & glida ned bredvid, vira in mig i den sovande värmen, andas ikapp, somna in.
Kommentarer
Trackback
