JAAAA!
Dags att stänga ned sekretären för denna gång. Dra bort påminnelselapparna som varje dag drivit (och stressat) mig framåt i processen. Linda, du gjorde det! Lapparna sa; du fixar det! Och nu drar jag bort dem & nickar. Det gjorde jag. Och jag tänkte banne mig lägga undan jantelagen nu & vara nöjd för att det genomfördes, mission completed. Visserligen, opponeringen är inte genomförd, än. Examinationsbeviset är inte i min hand, än. Men allt det är snart i hamn. Det gick snabbare än jag anat. Och denna gång gav jag mig inte.
Flöden av ord. Mitt i den sista korrekturläsningen igår blev jag kontaktad av SVT & påmind om att jag blivit utsedd till att vara en av deras krönikörer inför valet. Med deadline för krönikan ikväll. Lätt, tänkte jag. Fixade jag kandidaten så fixar jag väl en ynka liten krönika som bara ska läsas av x antal tusentals läsare på ett litet knyck?! Och det gjorde jag. Också. Vips bara. Ord, kärnfullhet, rakt på & ivägsänd.
Och jag körde iväg till Haparanda idag, igen. I ett flöde. Börjar känna den vägen nu. Börjar bli otroligt bekväm över att köra snabba bilar & susa fram, sicksackandes mellan långtradare & under plötsliga skyfall. Idag var det en extra lätt tur dessutom då jag hade sällskap av en kollega & att jag dessutom hade fyllt på med så otroligt många liter kärlek genom gårdagskvällen, natten & in i den här nya dagen.
Det händer något fint nu. Efter söndagens fina samtal så blev det i fallande ordning måndag & jobb igen. Det var en kall dag. Vacker, höstlig. Krispigt i luften på något vis, lätt att andas, lätt att frysa. Ganska snart så möttes vi på där, J & jag & jag ville bara ta i honom, dra något stort & mjukt över oss & låta oss vara spinnande katter ihop, två fallande frukter i hösten.
Så fort jag kom hem igår så hörde jag därför av mig till honom, bad honom komma. Och det gjorde han. Gärna. Det blev timtals långa samtal i vår bubbla när den är som allra mest tillbakalutad, lättsam, kärlekskrank. Och tonårshångel. Och skratt så att tårarna rann nedför kinderna. Så nära, under alla lager.
Våra samtal grundade något vackert, en trygghet i mig på något vis. Gav mig en djupare förståelse för hans tveksamheter, gav mig inträde till att förstå hur gärna han vill våga vara mig närmast. Hur han vill våga möta mig. När han känner tyngden av min kropp, intensiteten av blickar, närvaron i lyssnandet så vågar han. Och jag uppskattar att han förstår jag inte kommer att be om ursäkt för att jag är för mycket nu. För, vad är att vara för mycket? Annat än att faktiskt bara vara mig själv?! Framförallt så tackar jag mig själv för att jag slutat upp med det tramseriet. Det här är det du får, hela rävpaketet & det finns inga avskalade varianter av det.
Vi somnade till slut nära & det var nästan ovant att sova intill igen. Jag hade svårt att somna. Rörde vid honom, lyssnade på andetag, var lugn, glad bara. Som en katt vid sin egen trygga svans & spinnande barm.
Att vakna ihop är magiskt, att få fortsätta spinna på oss. Och den här morgonen hade han inte bråttom. I en tidig morgon läste vid morgontidningen ihop, drack kaffe, vidrörde & fortsatte skratta.
Att efter en sådan start på dagen sätta sig i en bil & köra tolv mil är ingen match alls.
I eftermiddag fick jag längtan efter Veravilde, så att det sög i magen. Det är svårt när dagarna är långa & våra livspussel inte riktigt går ihop. Då får vi ta oss små bitar här & där, mötas när vi kan. Jag cyklade dit, flög fram med Veravildelängtan. Strax var jag där & snabbt var hon i mosters famn. Och det här barnet alltså, så hon förtrollar mig gång på gång. Vi byggde i lera, kramades mycket & fick pussas flera gånger om innan vi skiljdes åt.
Nu ikväll har jag planterat två sticklingar jag fick av en kollega igår. Tantväxter, pellargonier. Det är kärlek i renaste jord. Den kärleken, lugnet som kommer av renaste jord vill jag ta med mig, somna med. Försöker bestämma mig för att bevara min rofylldhet. Det är också ett val. Att inte dra iväg, börja tveka igen. Börja fundera på det ena eller tredje. För visst gör kärlek allt möjligt med en. Får mig att skena om jag inte håller in vildhästarna. Gör mig naken, förundrad, förvirrad. Men inte ikväll. Kudden doftar av honom & det är nästan som om han vore här.
