Kärlek på jobbet.
Igårkväll hann jag bara lägga mig under täcket innan dess att han ringde mig & jag uppskattar det verkligen. Det här. Det som sker just nu. Bevattningen, att vi växer närmare nu.
Jag börjar förstå varför det "inte bara" är att vara spontant öppen med oss. Ler när jag tänker på det, att det på något sätt finns ett sådant oss här. Skulle vi komma ut för andra på arbetsplatsen om att vi har en kärleksrelation så skulle vi genast ge andra möjligheter att börja bilda sig uppfattningar om oss som kanske skulle placera in oss i färdiga former. Kanske väva in oss i idéer och uttryck som vi inte själva väljer eller är redo för. Spelar det roll vad andra tycker? Saken är den att det gör det, på jobbet. Där vill jag inte vara någons partner i första hand. Jag vill vara min egen, den som väljer hur öppen den är, hur mycket intregritet jag vill ha. Jag vet hur lätt det är att börja bete sig på sätt som en tror är ens eget, fastän det i själva verket är mer avspeglingar än andra. Det är en medvetenhet jag alltid bär med mig & jag vill så mycket leva mitt liv som det passar mig & där jag på lite distans kan betrakta val som andra gör. Deras där, mina här. Så även på jobbet. Nu, när han är nära på andra håll så märker jag hur jag slappnar av, inte längre blir så noga med vad vi är. Mest att vi är.
Idag mötte jag J på jobbet vid lunchen & han förvånade mig genom att fråga om han kunde slå sig ned bredvid mig & en annan kollega. Vi två, bredvid varandra, öppna med att vi åtminstone känner varandra. Det kändes som ett skådespel ur verkligheten, ett smakprov på hur det känns att vara en mer självklar del av oss i det offentliga. Jag är så ovan, så ovan vid det att jag fylldes med skratt & vilket gjorde att den kroppskontakt vi råkade skapa där vi satt gjorde mig yr & inte alls särskilt hungrig längre. Inte på mat i första hand i varje fall. Jag ville hellre äta upp den där munnen, alldeles bredvid mig.
Vi skötte oss bra. Vi skulle ha ett jobbmöte direkt efter & han lät de andra veta om det & log när han berättade. Jag undrade vad det leendet betydde. Mina steg var lätta genom tingets korridorer sen & min nya korta lugg gjorde att pannan kändes sval, tankarna klara. Jag drog med min närmsta kollega på mötet med J & där gick vi sen lös & spånade vilt i tankar om genus och maskulinitet, om feminismen & maktobalanser & jag kunde inte sluta le när jag lyssnade på honom & många klockrena utlägg om självklarheten över att integrera femistiska perspektiv i allt vi gör. Han är bra J. Metodisk, saklig, tydlig. När jag eldar på är han mer strategen. Balansen blir lysande & det var nog det lyckligaste mötet jag haft på bra länge.
Efteråt konstaterade min kollega att den där J minsann är en riktigt bra person, fin att se på dessutom. Hon var hjärtlig i det uttalandet, känner tydligen hans far. Jag log & hon såg på mig länge, lite för länge nästan så att jag böt samtalsämne, ville inte avslöja mig om hur ögonen fortfarande lyste efter stunden på kontoret. Så levande byråkratins korridorer kan vara ibland.
Efter jobbet drog jag & tränade med systerskapet. Fick fånga upp Mallamåne i luren. Har krupit ned i sängen nu. Sammanfattar min dag som väldigt lätt, ljus. Är tacksam, ofantligt trött. Som om någon dragit ur proppen. Efter alla långa dagar så börjar det ge med sig. Det börjar bli chans till en fritid igen. Snart. Inte riktigt än. Men snart. Först är det lite till, jag ska bara..
Kommentarer
Trackback
