mellan raderna.

Jag har världens finaste moder. Hon, kvinnan i mitt liv, som gav mig liv. Och fortfarande ger mig växtnäring när jag behöver även om jag inte ber om det. Hon vet & hon vattnar. Igårkväll räckte det med en kort stund i telefon så märkte hon att jag var slutkörd för helt sanningsenligt så var det sant. Tankar, känslor; vad som helst blir uppförstorade, som gigantiska odjur som hungrigt gapar efter en & fastän du inte tror på dem, egentligen så är det lika läskiga ändå. Jag behövde få vara i niagara, stormen hade redan brutit ut. En storm går att förebygga eller åtminstone lindra med sådant som god sömn, bra matvanor, hård träning, minskad stress, fysisk närhet, något att skratta åt, tid att göra ingenting, ett långt bad, ja - något. Jag hade missat det mesta. Hade väl prickat in bra matvanor & träning. Inget mer. Snarare ökning av stress, minimering av fysisk näring & bara inget av det andra. Modern fick mig att lova att följa med henne på en loppistur följande dag, bara för att rasta mig. Det är fint, väldigt tacksamt att hon väljer att rasta mig när jag inte tar mig för att göra det själv. När jag är i en högpresterande fas är jag mindre bra på att bara göra saker för nöjes skull. Det blir ingenting av det. Inte annat än träning. Punkt & slut. Igår hade jag kängurupåsar under de söndergråtna ögonen & det var ingen vacker som som kröp ned på spikmattan efter många timmars kandidatjobb. 

 

Jag hann även med att skriva ett långt mail till J om hur läget egentligen är. Det mest nakna jag någonsin gett honom, troligen det första & det enda som han får. Där fanns rader som; "Möjligen är jag för trött just nu. Slutkörd efter en rivstartande vecka. Av att gå direkt från intensiva arbetsdagar till ett uppsatsskrivande. Jag är ledsen över att inte ha någon annan fristad än löpningen för jag orkar inte träna lika ofta som jag behöver få andas ut. Du sa det en gång till mig att det var en fristad för dig att vara med mig. Ett tillfälle att bara vara totalt närvarande. Det var fint sagt. Jag delade den meningen. Jag märkte tidigare att du sökte dig till mig, att du planerade in mig i din tillvaro, i dina veckor. Att du sökte dig till mig för att det gav dig någonting du ville ha; kanske just den där fristaden. Det har minskat, succesivt. Jag hör dig inte be om det längre, inte visa på att du också vill landa en stund. (...) Jag vet att du aldrig sagt att du vill annat än det som är. Det finns inget osant, inte något orätt. Det är mest jag som i den här nya tiden av oss känner saker, i de här rollerna jag inte trivs i då jag upplever mig själv bara vara för mycket. Kanske upplevs jag för överskridande, påstridig, inte känner av, inte ger utrymme, jag vet inte. Det var inte bara du som fann en fristad i mig förut. Du blev en fristad, ett sätt för mig att vila. Och, nu - nu är jag tröttare än på väldigt länge & därför blir det extra tydligt att du inte finns kvar för mig. Inte som tidigare. Inte som då när vi båda förde dialoger, då vi både tycktes önska nåt liknande, lite ro. Det känns mest som att jag för egna monologer nu. Du kanske tycker att jag är orättvis mot dig? Du kanske tycker att du kommunicerar & att jag borde förstå? Kanske är det så. Men att jag inte ser det. Jag tycker om dig väldigt mycket & tänker dina ord till mig igen & igen när du med din blick rakt i min sa att: du inte är kär i mig, inte vill vara kär heller. Tydliga ord, rakt på. Jag kunde inte misstolka dig & jag gör det inte heller nu. (...) Det handlar inte bara om oss, mycket handlar om mig. Kanske mest egentligen. Om var jag är & att jag i det saknar att få dela saker med dig. Bolla idéer, sånt vi varit så bra på, att lyssna & peppa. Saken är väl den att jag som ofta är så hård & bara kör på har behövt ett extra handslag under hela sommaren, bara något att ta på, en landningsbana & det här har varit så ett bra tag för mig nu. Jag har bara inte fixat att säga just det, vill du låta mig vila intill dig lite kompis. Du har blivit en vän & jag har väl behövt den vännen mer än den funnits på senaste. (...) This will also change, kommer att passera, tona ut & bli till annat. Snart är jag nog gladare, mer i ro, mer utvilad. Bara inte riktigt just nu.  Det är okej. Allt som är, är okej. Men, jag tror att vi ska kunna vända oss lite ut & in till våra vänner, om de är just sådana, vänner. Du är en fin vän J. Men, jag vet inte hur jag ska hantera mig själv med dig. Kanske är det därför jag skriver till dig. För att övertyga mig själv om att du är just en vän & inget annat & att det därför är lätt att hänga hur som helst även om vi inte rör vid varandra med längtan i händerna. Men, det är ju inte sant. Inte för mig. Om så vore så skulle jag inte behöva dölja för andra när jag nämner ditt namn att jag också lyser i blicken då vilket gör att jag nämner dig men tittar bort, försöker förminska det som är. Dina händers beröringar får det att kännas överallt i mig, som att du öppnar alla dörrar hela vägen in & gör mig naken. Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Kanske hade jag tänkt säga att vi inte bör ses på ett tag för att jag ska gå in i nåt jädra skal & vara osann & kasta bort det jag känner för dig överbord & bli hård överallt. För att det är lättare. Men, det är ju inte riktigt så jag vill ha det. (...) Eller, jag kanske mest vill lita på att du är en klok & fin person som kan ta emot alla dessa ord & guida mig lite på nåt vis, så som vänner gör. Lyssnar, tar in utan att göra en stor sak av det & sätter på en kopp te & bara kramar om en stund.//

 

Det är väl det som är grejen. Det är inget dramtiskt tungt som får mig att gå ned i orkanen. Inte egentligen. Inte mer än en sorg över en saknad kärlek. Och, sånt har jag fixat förr. Det är väl mest att jag saknar drivet av ett socialt, befriande skratt. Vardagliga samtalskamrater där vi går lös i intersektionalitetens alla virrvarr & svär & funderar ihop. Människor som jag inte behöver bete mig med, som är nära. Jag är för trött av allt nytt för att orka med bekanta, bara för att. Och Ludvig Trutsång har försvunnit med en ny person, en kärleksvän om jag anar rätt. Borta bara. Det är okej men trist. Robbin har flyttat iväg någonstans. Petter är nykär, inbubblad i det. Hanna är saknad men långt härifrån & vi har bara pratat en enda gång på fyra veckor. P vill bara hänga med mig för att han är så kär, fortfarande & det fungerar inte så väl, inte så balanserat. Och övriga personer är saknade men inte i närheten eller här men inne i sina liv, med sina partners, så som det kan bli när tillvaron rullar på. Allt det där är okej. Jag har mest insett att jag varit van att ha någon nära, någon att dela allt som snurrar i huvudet med, fråga hur dagen har varit. Jag har väl bara tyckt om det & det är ingens ansvar att förse mig med det som om det vore en näringsdryck. Inser att det var länge sedan nu som det fanns en kontinuitet i det. Jag har mest stängt in det, blivit van med det också. Att inte behöva dela. Det kanske är en ny tid, ett nytt sätt. Om, då ska jag omfamna det. Det är bara slutsatser som jag drar, sammanfattningar i stundens utvärdering av det som är livsprojektet. Därför är det lätt för mig att vara på jobbet & stanna länge. För utöver löpningen är det inte mycket som drar i mig. Det här har bara varit en sådan vecka. Ny start snart igen, nytt & svettigt kommer det att bli. Hård träning & intensiva arbetsdagar. Det lockar mig ändå, spelet är igång, Teatern, livet, här.