mellan raderna.

Under den traditionsbundna psykofeministiska doola-promenaden med Malin L igår så påmindes jag om hur skönt det är att resa när biljetter köps i balans med magkänslan (som med allt annat, of course). En påminnelse som fick mig att med gott samvete stanna kvar här, med känsla av Här & Nu. Landade på en bygga med Roobin Hood som bara tillfälligt är här, han är mest här & vänder & är snart umeåbo & ännu större, sambo för första gången. Så fint att följa vänners resor, att finnas med under tiden som livslinjerna blir allt tydligare. Det fanns lockelser om att göra folk sällskap mot kvällen men jag tackade & bockade snabbt & enkelt; så gärna ville jag få vara hemma, bara hemma allena en lördagskväll. Fortsätta mitt bara varande. Fick lite kvinnstid med modern mot kvällen, ett kortare inslag för att hälsa på vår nya familjemedlem, båten Bettan. Ser framemot mer sjötid i livet.

 

Det är mycket uppskattning som kommer till mig då jag får tid att reflektera. Är så glad för att jag är här. Bosatt i norr. Jag kommer nog alltid undra hur allt är, överallt. Hur det kan bli, Om, ja om en fattar andra beslut, gör si eller så. Å andra sidan är jag också högst medveten om allt jag har nu som jag inte levde nära förut. Och, framförallt hur hemma jag är. Mina gröna växter blir fler & fler & jag tar hand om dem. Hemmet är mitt eget nu, väldigt mycket mitt. Här finns tusen saker jag skulle vilja fixa, göra om, justera men det spelar ingen roll för jag har all tid i världen att göra det. Det är min lya & det är så skönt att veta om det. Varje kväll ser jag ut över vatten & skattar mig lycklig över det. Jag har ett riktigt bra jobb som gör mig ekonomiskt trygg & som utmanar & utvecklar mig, en kropp som är stark & ett systerbarn som kramar mig hårt när vi ses. Enkla saker, livspusselbitar som må låta basala men de är verkligen guld. Ikväll cyklade jag hem från träningen, frisk. I regn. Salig, tacksam.

 

Jag har ett inre som gärna skenar, vilda hästar som jag får tygla för att de inte ska löpa amok, skapa drama. Min inre ressigör vill ha äventyr hela tiden, känna allt som om det vore den sista stunden kommen. Jag håller i hästarna, håller in dem. Lugnar. Skapar perspektiv, skrattar lite. J ringde ikväll när någon liten häst i mig börjat skena & undra igen. Såklart han ringde just då. Så tydligt att en hel del av tumult bara är mitt eget. Att vara förälskad får mig att tvivla så mycket, framförallt på att saker & ting får finnas ytterligare en dag eller två. Jag tror hela tiden att han är på väg någonstans, bort, vidare. Ändå finns det inget som tyder på det. Nu när han ringde så sa han med längtan att den bästa känsla han vet just nu är att få vakna intill mig. Så. Här behöver inte inre rörelser göras. V å g a l a n d a. Vi ses väl när jag återvänder då, tänker jag. Ja, det gör vi. 

 

Först ska jag bara resa genom hela landet. Fixa en examen. Utbilda fyrahundra människor. Träffa vackra vänner. Återvända till ett gammalt liv. 

 

Intressanta dagar. Please, fasten your seatbelt. Ready to take off.