mellan raderna.

 

Ibland finns det väldigt mycket kärlek i två koppar kaffe. Och tydligen så kan humlor ändå flyga. Bara den vågar tro på sig själv.

 

Jag är rätt omtöcknad men glad. Lite tillstökad. Han också. Vilken känsla!

 

Plötsligt stod han i min hall. Öppna blå ögon, han nästan såg kelig ut om det går att se ut sådan. Ingen tvekan om Hur nära vi kunde mötas. Jag fortsätter att ä l s k a hur han tar för sig. Hur han verkligen kan vara allt i hela spektrat av återhållsam & fullt ös. Jag försökte se det som att jag praktiserar det jag uppmuntrar honom till att göra; leva i stunden. I känslan. Hungrigt, längtande. Kaffet kallnade & vi blev allt mer tillstökade, rufsiga, rusiga. Det händer något med en själv i sådana stunder. Blicken smalnar, huden får en helt annan mer rodnande ton, leendet försvinner & möter avslappnade käkar, medvetenhet i händerna, huden vibrerar, öppnar sig för små nästan obefintliga smekningar & upplever allt som för första gången. Hans nakna mage mot min egen var en lyckoexplosion i mig & jag var stilla & bara andades in honom. Hej J, fint att du är här, att vi är. Att vi ibland kan erkänna längtan tillsammans & ge oss åt den andre & oss själva fullt ut. Jag hade inte alls tid med det där, med att kasta mig handlöst ut i tidlöshet & rakt in i kärlek för en stund men det blev helt rätt ändå, så livsgivande. Det gör mig väldigt glad över att få påminnas om hur rätt ett möte kan kännas, och ännu mer konkret; hur vackert det är att uppleva honom. När våra kroppar & hjärtan finner varandras så finns det inget bortom. Ingen undran. Inga tvivel. Ingen ilska. Inget. Vi fyller allt det med oss. Med glädje, berusning, beröring.

 

Jag vill bevara det här i mig just nu. Inte tänka på sen. På allt som ibland inte alls är såhär.

Vill leva kvar i hans händer & med mina händer i hans nacke.

 

Med kärlek, vidare in i uppsatsen.