mellan raderna.

Uppsatsens i fokus, all in bara. Det börjar närma sig något verkligt.

 

Tån verkar ha läkt. Jag kände mig så befriad efter att allt enorma kandidatfokus gett resultat så att jag gav mig ut & sprang. Först trevande men snart flög jag fram, som en rävgasell. Lätt, snabb med ett stort skratt i kroppen under en himmel som bjöd på rörliga skådespel av regn & regnbåge & gott om syre att för varje lätt steg dra ned djupare & djupare i lungorna. Born to run. 

 

Nyss, J ringde mig. Det var ett bra tag sedan vi hade den uppkopplingen så att vi ringdes. Sedan igår har jag känt honom nära & det är för att han tydligen är det. Nära. Fortfarande. Jag förväntar mig inget men uppskattar allt. Jag lyssnade, hörde hans längtan, hans avskalade glädje. Så som jag har märkt att han blir när han låter sig uppfyllas, flöda med. Han som ändå ganska nyligen bad mig att inte göra planer med honom, att inte tänka i banor som att göra saker tillsammans. Det var så, då. Men det verkar vara andra lockelser (och mod) i honom nu & kanske ser han det inte riktigt själv, hur han vågar allt mer. I telefonen nyss. Förslag på saker han vill göra med mig, både nu i dagarna, om en månad. Visst, vill du det? Undrade han som en längtande & jag skrattade lite, väl medveten om skiftningen som sker, den som gör mig helt fantastiskt glad, den jag inte vågar gå in i helt men som jag välkomnar mer än mest. Kom J, var nära. Ja, lär känna då. Som jag också vill. Klart, jag vill. Allt med dig.