Bristningar.
Han & jag, lunchdate i solen idag. En hamn framför oss, en stark närvaro i min kropp. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig annat än sval (för det ligger så nära, rädslan för avvisandet) & jag har tyärr befogenhet att vara rädd eftersom att jag vill så mycket mer än han. Det är ingen hemlighet. Jag vågar inte ens sträcka ut en hand & röra vid honom, inte förrän han har vidrört vid mig först, öppnat dörren & visat vägen. Det kan inte vara sunt tänker jag, att jag anpassar mig så efter hans preferenser. Men, jag förstår att jag möter honom & nöjer mig med lite & dansar tango efter honom för att mitt hjärta resonerar att hellre lite dans än ingen alls. Jag märker att han inte kan hålla sig, inte vill hålla sig ifrån utan låter blicken vila på mig länge, länge. I tystnaden som då uppstår tränger sig osagda frågor fram, undringar om ifall vi bör prata med varandra, försöka förstå varandra bättre.
Frågor vi inte ställer, de bara finns där mellan oss men jag har plötsligt ingen lust, luften går ur mig för jag är trött, jättetrött efter en intensiv arbetsvecka, trött på att gå direkt från jobb till kandidatuppsats, trött på att inte ha någon fristad annat än löpning, ledsen för att jag är sorgsen, ledsen för att jag inte möts av vänner här som avleder min uppmärksamhet & tankar till roliga saker, trött & less för att jag märker att han inte finns så nära som jag önskar trots att han sitter intill mig.
Jag orkar inte höra honom säga det jag ändå anar, att han inte vill mer. Att han fortsätter att planera allt med andra där de önskemål han förut han om oss har tystnat nu. Jag behöver inte höra det. Jag vet, jag ser.
Han sträcker ut en hand, smeker mig över håret, tar min hand & jag blir både glad & ledsen när han gör det. Jag lutar mig mot honom, säger ingenting, vill inte möta hans blick, inte låta honom se att jag är så ledsen som jag är. Det går att fråga sig själv oändliga gånger om, om vad det innebär att vara kär. Jag tänker att det inte går att beskriva med ord, hur det känns. Och ord behöver inte vara relevanta. Ändå använder jag dem för mig själv, i tankarnas tystnad för att försöka förstå mig själv i det här. Och där jag satt med honom idag så kunde jag bara känna hur mina inre dammar brister i hans närhet, hur jag känner mig allt annat än tuff & sval, hur jag inte känner mig som en nära vän i en enkel vänskap. Jag vill att han möter mig med iver om att få lära känna mig & mina vanor & ovanor, jag vill förstå vad han tänker på innan han somnar om kvällarna, få vara den som vaknar nära honom. Jag vill dela kajakturer, frukostar. Jag vill att vi saknar varandra öppet när vi inte ses & att vi båda blir som vilda svansviftande hundar när vi återförenas. Jag vill att vi pratar om varandra som älskande pratar om en älskad; tramsigt & vackert som om den vore finast i världen & jag vill att vi båda känner med den andre, blir stolta över sånt vi åstadkommer hur litet det än må vara. Ja, det är tydligt för mig själv att jag vill dela hela tillvaron med honom hur knepig han än må vara med alla sina rädslor. Det är enkelt, jag har redan valt honom. Hjärtat har valt & om jag ska leva som jag önskar, utan forceringar varken till eller från så är det bara så det är.
När han berättar om hur han kommer att spendera sin sista helg innan jobbet sätter igång så kan jag inte helt glädjas med honom över allt härligt han ska göra. Det jag mellan raderna hör är att han inte har en enda öppen fråga om att möta mig. Som jag önskar att det var annorlunda. Att scenarion istället var att han med längtan i rösten lyfte fram förslag på hur vi kan spendera vår fredagskväll tillsammans. Kanske göra något svettigt, kanske bada. Kanske både och. Kanske ligga intill varandra & diskutera politik & mellan pauserna vara nakna. Bara, vad som helst, med dig J. Men nu, inget. Jag kommer att åka hem, vara ensam & du kommer att fullfölja dina planer som inte innefattar mig. Jag fattar.
Och jag förstår hur bortvald jag är & det gör mer ont än vad jag kan glädja mig över att han just i stunden har en hand i mitt hår även om jag vill att han aldrig slutar röra vid mig. Jag vet att han strax är borta & att jag är en ledsen räv. Av dessa anledningar så fyllde jag tystnaden som gav möjlighet att räta ut frågor med att prata om vad som helst annat, bara fyllde den med stavelser för att inte ge honom chans att säga de där jag inte vill höra.
Vi hade en fin date men när vi skiljs åt så känner jag mig bortvald på insidan. Cyklar tillbaka till jobbet. Gör mitt där. Jag är den som kom först & jag stannar länge, alla andra hinner lämna. Tystnaden i tomma korridorer gör mig lugn. Får strax veta att J är i huset, han också. Kollegan. Han stannar en stund bara i sin del av det enorma huset, kommer sen upp & säger hej på mitt kontor. Det hade kunnat bli en spännade stund av kärlek på jobbet men han vågar inte möta mig på ett sånt sätt, inte heller nu. Vi har inte setts på en och en halv vecka men vi kysser inte varandra. Jag vågar inte röra vid honom eftersom att jag inte orkar bli avvisad. Varför han inte rör mig närmare vet jag inte. Han verkar vilja vidare bara. Och när han går är jag ännu mer ledsen & när jag lämnar jobbet så rinner det över & jag försöker intala mig att det är okej att vara ledsen nu.
När han kramade om mig idag så ville jag bara få stanna där, i famnen. Ja, jag är kär i dig. Det är därför det är såhär nu, tänkte jag. Jag är kär men inte du kompis & det känns.
Jag läser igenom äldre rader om relationen med honom jag & inser att han aldrig har sagt att han vill mer än vad som just nu är. Det är jag som har skenat iväg, jag som har fallit & det får jag ta hand om nu, ensam.
Kommentarer
Trackback
