mellan raderna.

Högt älskade vän, så ont det gör med all den här tydligheten. Så mycket som allt känns och är. Inatt var du min livboj & ankare, min alldeles egna lya & min fristad. När vi vaknar är vi redan på väg någonstans & det gör ont att växa, att andas medan kroppen tänjer, då tankarna sträcks & hjärtat ges utrymme att expandera.

"Det här är bara början". Början på vår fortsättning, på en form av oss vi inte levt i förut. Kanske bevarar vi ett gemensamt centrum eller så studsar vi sakta ut för allt snart accelerera vidare i andra riktningar som suddar ut vägen vi kom ifrån. Vad än det blir så är jag tacksam för det här, för oss. Jag saknar dig redan & det gör ont när en lever, levande. Det är som det ska, det finns ingen annan väg än att tro på sig själv.