Utandning.
If you're brave enough to say good bye, life will reward you with a new hello
-Paulo Coelho
-Paulo Coelho
Ser rader på nätet & blir påmind. Dessa påminnelser som kommer över mig igen & igen. Har träffat en av de nära bland mina chosen ones dessa lediga dagar som berättade att en närstående fått bröstcancer & en liten pojke testikelcanser. Min egen nära morbror fortsätter sina cellgiftsbehandlingar & jag ser & känner den rörliga marken under skolsulorna. Lev levande i livet & gör det nu. Ingen mening med att försöka må bättre sen, efteråt när stunden passerat för en vet ju faktiskt aldrig hur det blir. Och det är just det - att inte veta. Att våga ändå, våga förlora fotfästet, riktningen, ordningen. Våga förlora sig själv för en stund för att kunna återfinna, för att ha något att finna åter. Vem är jag att leva nära om jag lever med huvudet i sanden & hjärtat placerat i nån gammal igendammad låda far away from home? Från mig själv?
Det har varit fina dagar. Jag har varit ärlig med att jag när som helst kan behöva avvika för att få utrymme att bara andas själv. Magen har sagt mig att jag lever i obalans men nätterna har känts lugna. Jag har skaffat mig en säng som känns gigantisk, som atlanten. 180 cm stort hav som är mitt eget. Intressant. Jag ser verkligen sängen som min egen fristad där P är inbjuden ibland, ofta välkommen men inte längre självklart hemma i den. Han vet det & ibland blir jag så enormt ledsen över att jag vet att han vet. Hans tårar är sorg i mig. Jag vill kyssa hans niagara & hålla nära, vara trygg & förlitlig & här. Ändå har det hänt att jag vaknat upp av hans sorgeprocess i ett avstånd, i en värld där jag inte kan bidra ens med en famn. Stunder då han menar att jag inte finns för honom & jag vill säga emot & vara trotsigt fastän jag innerst inne vet att det är sant; jag vill viska åt min krigarvän att han fixar det här. Att han är stor & stark & modig & snart skrattar lycklig i solen. Vår transformation är kännbar, minst sagt. Och jag älskar att ha honom nära, som en del av min tribe. Gå inte, var bara inte riktigt så nära.
Jag träffar H min superfru & underbaraste, vackraste rumpnissen som fått namnet Elliot & tårarna sprutar ur mig som en rörd andra moder & jag älskar både hanna & honom & vet inte hur hur jag ska kunna släppa honom ur min famn då jag en gång tagit honom till mig. Vilket litet liv, vilken omtumlande kärleksresa.
Jag har promenerat i vårsolen med M, min psykolgiska doola & jag mår så himla bra varje gång som vi spenderat tid tillsammans. M är min förebild bland ensamvargar & en symbol för självständighet, sårbarhet & praktiskt feminismen. Varje gång vi setts blir jag påmind om hur lätt det är att vara tydlig med gränser, integritet & behov av att sätta självkärleken i centrum, just do it.
Det är middagar med chosen ones med bastu den ena kvällen, radikalfeministiska diskussioner under andra. Jag trivs som bäst då jag får prata högt om fittor, då mina vänner refererar till grupp 8 & visar en tavla som är broderad till mig med texten: Döm inte fittan efter håren. Sådana stunder känner jag mig omhållen i systerskapet, särskilt då vi pratar om familjekonstellationer där båda kan bära barnet varsin gång & där vi gemensamt förstår innebörden av att ha en erfarenhet som kvinna i en patriarkal värld. Im not alone, you're not alone. Kvinnorna i min värld är vackra, starka, modiga; Ni är mina hjältar ni feministiska förespråkare! Glöm aldrig det!
Den här söndagseftermiddagen har vi lekt i solen, hela galna familjen med systerbarn, partners, fruar, systrar & mödrar. Stunder då jag vänt mitt ansikte mot solen & bara levt, här. Det finns inget större i min värld än när Vera drar mig intill sig & placerar sina pussar all over & de stunder när hon länge, länge håller min hand då vi vandrar gatorna fram. Bästis. Bundis. Alltid.
Tog en ensam promenad senare, förbi till J:s boning & lämnade en liten räv(kärleks)lapp.
Snart har han skrivit. Och att jag är vald, av honom.
Längtan, skriver jag igen. Längtan, ungefär som längtan efter sommaren. En vet inte exakt när den dyker upp eller hur; bara attt den kommer att omsluta en igen.
Att få möta J är en viktig påminnelse för mig varje gång om hur bra jag kan må & hur vackert det är. Hur det är att andas utan trycket på bröstkorgen.
Nu har fruarna rest hem. Lyan är lite lugnare. Behaglig. Jag & P andas utan friktion för en stund & det är är nästan som vanligt. Låt oss bara vara här, just nu. Bara vara här.
Kommentarer
Trackback
