mellan raderna.

Ibland väller det över mig likt en överraskande hög puls under intervallträning, den här insikten som ibland känns alleles för påträngande & samtidigt helt omöjligt att värja sig ifrån. "Det här här inte längre rätt för mig." Ju mer dessa insikter kommer, desto mer mån blir jag om att låtsas som något helt annat, leker "allt-är-bra-nu" & vrider ur godbitarna. Det är så mycket med oss som är så bra. Jag vet det så säkert & jag påminns om det varje dag. Ändå är det lika tydligt att jag inte vill vara med honom på samma sätt som förut, inte bara att jag hellre väljer annat utan att det känns rätt & slät fel, inte organiskt, inte med hjärtat. Inte längre med hjärtat. Hårt, tydligt, smärtsamt. Älskade vän, så ledsen jag är över att inte kunna möta dig med hjärtat. Det här gör mig mer & mer ledsen för varje ögonblick vi spenderar ihop. Mer ledsen, mer medveten. Trots relationens öppna dynamiska form så vill jag alltid vara nära hjärtat & därför är ryggen mot väggen nu, handen mot strupen, sikten alltmer klar. Det här är inte som det ska vara. Jag ser hur jag bearbetar, försöker hantera & acceptera hur det är. Vet att du, allra käraste vän, bara önskar dig tydlighet & raka rör & hur bra vi oftast är på den formen av kommunikation. Jag är bara inte riktigt redo att säga som det är. Förlåt till dig, förlåt till mig själv. Jag förstår att mina ord kommer att välla ur mig som en vulkan snart, hejdlöst. Den inre bägaren blir alltmer fylld & till slut finns det ingen annan väg att välja än sanningens, hur brutal den är må vara. Brutal & befriande. Aldrig har jag ångrat att jag varit sann mot mig själv & jag förstår att det ur ett högre syfte, med klarare intentioner kommer att vara i den riktningen jag går även nu.

 

Jag har kära vänner på besök; vi har kära vänner på besök rättare sagt. Ida & Carin, de goda fruarna. Och det vankas påskmiddagar & familjära stunder & bebishäng & ägg & lediga stunder (dvs tid att vara lite för nära, tid som jag längtar till annat) & jag räds lite de här dagarna.

 

 

Längtan, skriver jag till honom där i fjärran bergen.

Längtan! får jag tillbaka.