mellan raderna.

Det fortsätter att spraka, helt otroligt.

 

Jag & P möttes på ett ölhak igår & jag sög på mitt isvatten & noterade att vi är hjältar i det här. Vi är modiga för att vi faktiskt möter enorma rädslor just nu utan att för den skull besegras. Visst spårar våra tåg ur & vi har hunnit med att bli vilda, sårade, sårande, arga, stolta, ledsna & ibland ockås besegrade. Men vi ÄR inte allt det. Vi är hjältar för Kärlekens skull, vi är organiska transformatörer, vi är resande & vi är framförallt goda vänner.

 

Sen skiljdes vi åt & jag har inte mörkat några avsikter; har aldrig försökt förställa eller försköna, förminska eller ändra utan allt som sker är organiskt, rakt ur hjärtat. Min längtan leder mig till J & det är med öppna händer som jag tar mig dit.

 

"Ta ut glädjen i förskott, lev i kärleken som är nu" nynnar Emilj Jenssen snart & jag & J skrattar då vi så uppenbart gör precis det. Det finns inget att hålla tillbaka här, ingen anledning att tveka. Mycket sker runt omkring mig & jag ser hur relationen med J växer sig starkare, blir alltmer en fristad, en vilostund på spikmattan, blir till en härligt rak melodi som är hur naken som helst. Han är så glad, bubblande & jag tänker att vi är som två barn som lekfullt hoppar runt på färgglada ballonger & glider in varandra genom sockervadd & vilar sedan nakna i bubbelbadet.

 

Igårkväll placerade jag honom på den present jag lade fram till honom; en spikmatta. Of course. Sedan låg han där & sjönk in i avslappningen. Jag hade svårt att hålla mig undan, att göra mina egna saker som skulle ordnas; rapportskrivandet, jobbet. Så avslappnad, så mjuk. Lade mig bredvid honom med min panna vilandes mot hans. Så nakna i alla våra kläder. Så nära. Så slog han upp de ljusa blå & genast infann sig skrattet, leken i min mage. Nyfikenhet & lust & en resenärs längtan ut, on the road längs med hans linjer.

 

Det är nu & bara nu som vi upplever varandra för första gångerna. Så många ännu outforskade skuggor, dalar, smaker, ytor. Jag masserade den där ryggen som jag njuter så mycket av, drog in hans doft i rävnosen & är så glad för att vi är så kompatibla; att hans doft ger mig berusning; som att komma hem. Märkligt hur det kan vara så med en person som är en rätt främmande, obekant.

 

Jag vaknad till flera gånger inatt av att han vaknat & tog tag i mig, drog mig mjukt intill sig, kysste mig. Vaket, närvarande, kärleksfullt, tacksamt på något sätt. Jag älskar när han tillåter sig själv att känna & även låter mig veta hur det är. När vi båda vaknar på morgonen så är det här det enda jag vet, det enda som är & det kan också får vara det enda som spelar mest roll; att han gör mig lycklig. Första gången som jag tänker de orden, första gången som jag säger det till någon. Kan någon annan göra en lycklig? Eller är det en själv som gör sig själv lycklig genom att öppna upp för kärleken att ta plats i en själv? Det känns som något av allt. Jag vet att jag känner mig lycklig då han, som igårkväll drog intill sig & höll om mig nära, nära utan att släppa taget & känslan av att det inte går att komma nog nära även då hans andetag blir en del av mina egna. Det här är en berusning, en lycka mitt bland alla stormande dagar & krashade landningsbanor.

 

Du gör mig lycklig J. Jag tror faktiskt det.