Livskraft, urkraft, words.
Jag är riktigt jädrans slutkörd. SItter hemma hos J, nyss hemkommen. Har dragit igång en rökelse, ljus, & tillåter mig själv att landa här allena medan regnet smeker fönsterrutan. Det här senaste dygnet har varit minst sagt omtumlande & för alltid livsförändrande.
Igår kväll spenderade jag först egentid med mig själv i simbassängen & var sedan med the teacher, Vera & med Sara. Sedan slöt även Moderlivet upp & Tobias & kvällen var precis vad jag önskade mig; familjär & grundande.
Plötsligt ringde H, livsfränden & snart satt jag i rasande fart i bilen, på väg mot sjuhuset och förlossningen. Me & myself & jag koncentrerade mig hårt på vägen & syftet för jag körde nog alldeles för fort.
Väl på sjukhuset blev natten sedan en lång, utdragen kamp i värkarbetet; varje andetag & smärta ett steg närmare att få möta den efterlängtade lilla människan. H gjorde ett enastående arbete & jag kände hennes kamp i mig; hennes smärtor, rädslor, medvetenhet. När hon ville ge upp gav jag henne uppmuntran & stöd, när bebisen så äntligen dök upp i gryningen kl. 06.07 så grät jag. Meno fanns nära & var ett ovärderligt stöd han också; vi var ett team, ett enda lag & vi visste att vi skulle nå i mål.
Underbara älskade H vad du klarade det här bra. Jag är så stolt & fortfarande alldeles rörd & tröttare än jag kan minnas att jag varit. Kan bara ana hur det är i dig, vilken resa. Det är vackert att få vara med om födslar. Jag fick även assistera barnmorskan & jag förstår det magiska, jag känner det i mig. Välkomna må ni vara, små ljusa knytt. Och ut kom även den här till slut & plötsligt har Tildorna blivit fler än två.
Jag körde oroväckande trött hem på morgonen; först via rävlyan för att lämna H:s moderkarka i frysen (!). Mötte P & vännen som är på besök. P drog mig intill sig; hårt & bakisfull & jag klarade inte av det; ville ha utrymme & mjuka tag efter en brutal natt & drog mig ur den kramen, packade ihop mig själv & begav mig på cykel till J:s lya. Det kändes lite märkligt att komma hit till tomheten. Å andra sidan skönt, befriande. Drog på mig J:s stora hood som doftar hans famntag & jag fick stor lust att få släppa ut alla spänningar som natten resulterat i; ville få känna J nära med sin fysiska kropp & röst; ville allra helst få gråta & vara trött & vara precis där jag var. Jag fick nöja med med hooden & somnade snart som en liten, liten räv under täcket.
Väcktes till uppmaningar om dagens sedan tidigare inplanerade Teaterdate med Malin & Magnus men utan P som valde att inte haka på enligt planen. Lika bra tror jag. Sömndrucken & med brist-på-sömn-bakis satt jag snart i teatersalongen med goda vänner som kärleksfullt rörde vid varandra & såg på Frankenstein som, enligt min tolkning på ett tydligt sätt gestaltade den sk. kärlekens avigsidor & girigheteter.
Efter en fortsättning på ett ölhak kom jag nu hem. Med behov av att få skriva av mig även om det känns som att orden inte kan beskriva det tumult jag känner i mig. Jag är glad över att få vara ensam. Ringde nyss till P för att säga hej, säga hej åt en god vän men mötte en röst som jag inte kunde relatera till, en främmande. Är ännu mer tacksam för att jag valt att säga ja till mina egna behov av egentid i någon annans boning. Saknar J & ska inte förneka att jag önskar att han vore här. Men, han rastar sig själv i bergen & gör det han behöver. Alla har vi våra ventiler.
Kommentarer
Trackback
