Landningar.
Där sitter jag som vem som helst med min morgonkaffe, omgiven av kollegor, bekanta, intressanta, nära & obekanta & ska snart lyssna till en morgonföreläsing av Fredrik Rakel. Jag sitter inte där som en person som inte riktigt uppfattar sorlet av röster omkring sig, det syns nog inte att jag är rejält obekväm & inte riktigt vet hur jag ska hantera mig själv.
Jag ser J & noterar att han vet att jag är där. Det är teater på hög nivå nu; tystnad, tagning. Gå fram nu, tänk inte på att alla kollegor finns precis bredvid & kan börja ana något.
Jag reser mig upp & går utan att till synes tveka fram till honom; har blicken på honom utan att riktigt se honom. Hälsar lite, ger honom en kram. Vänder & går tillbaka till mitt kaffe. Svalt, lätt, avklarat.
Och framförallt, väldigt, väldigt konstigt. Nyss låg vi skrattandes alldeles nära & nu är det här vårt sista möte inför en evighet ifrån. Känns opepp & trist men this is it, vårt track för tillfället. Det är såhär det är att leva i en byråkratisk värld där vilka som helst inte kan ses utan vissa villkor för det finns begrepp som jäv & lojalitet & annat. Om folk fick veta att vi ses , när ärenden lagts på andra skrivbord, så tror jag ändå inte att alltför många skulle bli förvånade. Han är en strålande figur & så kan även jag möta honom med stark & välriktad kraft.
I slutet av föreläsningen ser jag ett bekant ansikte; P som bara för ett ögonblick glider in. Ser på honom där han står, utan vetskap om att jag finns i rummet. Han är vacker, full av färgstarka detaljer. Som en fågel med starka vingar & med tydliga tecken. Strax glider han ut igen & jag tänker på dessa två manliga figurer som är så starkt i mitt fokus & jag tänker på alla skiftingar som råder. Jag har tur som har mött dessa. Så mycket som vi lär av varandra.
Har just kommit hem & jag fortsätter att bo in mig, försöker vända lite på mig själv & göra nya passande former här. En ny säng står redo att installeras & jag har en ny kökssoffa & jag börjar ana att det kommer bra tider här hemma, även om jag kommer sakna min snart utflyttade kamrat ibland. Jag blir alltmer hemmakär & jag har en önskan om att en dag kunna vakna här en gryende morgon, långsamt & behagligt sträcka ut kroppen & mötas av J:s blå nyvakna blick precis brevid mig här, hemma. På härliga, väl valda besök.
Men, först väntar en helg i J:s lya. Med egentid & fokus & nära en doft som gör mig hög.
Kommentarer
Trackback
