mellan raderna.

Det är svårt att komma hem och finna en vän i spillror. Jag vet att det i första hand inte handlar om mig & mina val. Även om de påverkar, starkt. Livet i perspektiv gör att vår relation, räven och fågeln, förminskas lite då ett litet barn hamnar i kläm i en kladdig & rejält eländig vårdnadstvist. Här är det mycket som är orättvis, grymt, brutalt & beskt.

 

Jag vill inte gå in i det, inte gå in i att känna skuld & skam över att jag också behöver få må bra. Även om mina behov påverkar även honom & drar undan en stor del av trygghetsmattan. Jag står bredvid & ser hur han faller & jag vill både vara den som fångar upp, samtidigt som jag vill uppmuntra honom att tro på sig själv den här gången. Du fixar det kompis. Du är aktören, hjälten, huvudufiguren som har sin egen sanning, sin egen styrka & oändligt med möjligheter till nya skratt. Älskade vän, den här gången står jag inte lika nära även om du får ligga i min famn om du verkligen behöver det. Det är svårt men jag tror på honom, på den högt flygande vännen i P.

 

Jag behöver ge mig själv tro & styrka också. Det är inte lätt att bryta upp en form för att skapa nya.
 

Spenderade kvällen med den käre livsfränden som andas så bra i värkarna. Snart är bebisen här. Snart. Återvände hem sedan då P redan utrymt boet för att vara nära familjen. Märker att en del av hans saker redan börjat flytta ut & det får det att ila i magen, det drar ihop i strupen & jag får lätt panik. Det är alltså allvar. Det är mitt allvar & det har börjat nu. Så mycket det känns men så oåterkalleligt det är också. Det måste bli såhär.

 

Talar med J & genast lättar dimman. Det är vansinnigt kanske men jag bara längtar som en vilde fastän vi skiljdes åt senast imorse. Jag vill få ligga bredvid, lyssna på andetagen. Helst nu, helst önskar jag att jag redan var där. Ändå dröjer det ett bra tag tills nästa nära möte. Imorgon kommer vi att ses i jobbsammanhang & det är alltid en utmaning. På grund av en del omständigheter så är vi tvungna att hålla ytterst låg profil & det är svårt, så svårt. När vi möts som imorgon så är det en hälsning, inte mer. Kort, trevligt, proffesionellt. Ett märkligt rollspel som inte riktigt faller mig i smaken utan mer skaver. Jag tror att det mest handlar om att jag älskar det vi är & jag är stolt över att få känna så mycket, glad över att vi två är connectade. När vi inte ses med den öppenheten så blir jag väl rädd, antagligen. Rädd för om vi plötsligt vore så mycket på ytan bara, yta & inget annat. Vi är nära, betydligt närmare än så & det är det som får mig att svälja sorgen när jag möter en avskalad yta hemma i hallen som alltmer börjar bli rävens egna, allena.

 

Vilket läge i livet, möter mycket nu. Stora sorger & största möjliga lycka.