I transformationen.
Jag tänker på en fin grej som J gjorde i söndags. Intressant hur det fastnade. Efter att jag fått uppleva något av det största i orgasmiskt resande & närvaro så satt vi båda inne i bastun bredvid varandra. Jag kände mig naken & skakig, euforisk& glad. Jag färdades fortfarande i någon form av abstrakt dimma då han satte sig nära, nära & plötsligt tog min ena darrande hand i sin & ömt virade sina fingrar runt mina. Just den gesten; att han tog min hand så, just där & då kändes som den största omfamning som går att föreställa sig. Det var så fint, rörande på nåt sätt. Att vi andades ihop, att han höll mig precis där jag befann mig. Och jag tänker på det fortfarande, på honom & blir så himla glad! Jag tänker på det. Påminner mig själv om hur det är då han fäster blicken i mig & på något sätt lindar in sig runt mig, försiktigt närmande, utan att ta något eller försöka greppa.
Imorgon ses vi. Äntligen igen. Förhoppningsvis somnar vi nära & jag får åter igen chansen att strycka undan en del av det blonda från hans panna, får njuta av en glimt ur de där ljusa huskey-blå ögonen innan jag sedan somnar. Jag kanske blir verkligt kär i dig, om, då är det helt okej.
Det är skönt att minnas varför transformationen tar sig sina olika uttryck & hur viktigt det är att färdas med, organiskt inkännande, utan forceringar & rädslor att identiifera sig med.
Snart lever jag själv i rävgrytet igen. Det är en hisnande tanke. Men rätt. Jag tror verkligen det. Även om det får mig att fälla niagara ibland.
Och bebis, bebis i magen där. Ännu vilar den i livsfrändens mage. Men snart är det verkligen dags. Kanske inatt. Väskan är redo, jag är redo. Undrar vem det är som vi ska få möta? Hur ser den lilla personens öron ut mellan minga fingrar? Hur doftar den i nacken? Som jag längtar.
Till helgen ska jag själv flytta ut, in till J:s boning. Han själv kommer inte att vara där men jag har hans nyckel & inbjudan att låna sängen för liten egen rävtid. P:s ska få ha vår lya för sig själv över helgen & jag kommer att välja egentid & tystnad. Jag behöver det. Vargen i mig växer stadigt & tryggt. Hon vill få sträcka ut sig & ta plats, göra egna saker & somna i ro. Det ska bli intressant att få somna nära J, även om han i sig inte är där. Som att få längta vackert. Ensamhet är så uppfyllande ibland. Som att kunna flyga, vila naken på en bergstopp.
Kommentarer
Trackback
