I svett & skratt.
Insåg nyss där jag satt & svettades på spinningcykeln att jag känner mig modig. Till och med stolt. Jag vet hur det är att vara rädd för att falla, hur lätt det är att vara rädd att ingå i relationskontrakt som en aldrig kan vara alltför säker på har en framtid (för hur vet en någonsin det?), rädslor för att ens känslor inte blir besvarade & att en faller platt längs vägen. Rädslor som får finnas, som är helt okej att notera om de passerar men viktigt at inte identifiera sig med dem, inte bli en begränsningarnas institution.
Just nu är jag stolt för att jag känner som en vilde, för att jag ser på honom med öppen blick & låter mig bli sedd.
Igår satt vi mitt emot varandra den Blonda och jag & pratade länge, länge. Bastuvarma, svettiga & sköna. Avklädda, var & en i en egen bra balans. Vi hade skrubbat varandra rena & plockat den andre fri från dagen, välkomnade varandra in i lugn & till närhet. Vi bygger på flocktillhörighet, no doubts. Nyss hade jag legat med huvudet i hans famn, njutit av bastuhettan & över hans händer som sakta smekte ett bröst, ett par fingertoppar mot mina egna.
Vi har så fina samtal där vi båda två blir mer & mer trygga i att vi är här, med varandra för att låta den andre lära känna, för att lära känna sig själv med den andre. Senare låg vi nedbäddade. Jag över hans mage med min hood neddragen över halva ögonen, halvt slumrande men fortfarande kvar i allt sömnigare samtal.
”Om jag nån gång igen drar mig undan & verkar bete mig liknande som alldeles nyss så snälla, dra inte i så höga växlar. Försök påminna dig själv om att det inte finns någon vilja i världen hos mig att sluta träffa dig. Snarare kanske jag är inne i ett andetag bara, inför nästa fördjupning.”.
Jag ligger nära & har min fulla uppmärksamhet på hans väldigt blå ögon som ser på mig & tar in varje ord, försöker tro på dem. Märker hur lätt det är att gå in i gamla mönster, att fortsätta bejaka min egen inre osäkerhet som skapas då jag känner mig såhär nära någon annan som på sätt & vis är en främling, en person med stor integritet & oändligt med charm som uppenbart tydligt bländar mig. Jag ska inte in där, inte in det där gamla. ”Okej,” säger jag. ”Möjligen, om det sker så kommer jag att ställa dig mot väggen & vilja ha tydlighet om jag ändå inte förstår dig. Men, även jag ska tänka på att inte skena iväg åt andra hållet.”
Ibland ser han på mig på ett sätt som sköljer bort alla tvivel ifrån det bultande rävhjärtat & då känner jag mig så jävla lycklig. Vackert. Och jag märker hur jag tillåter mig att känna vilda forsar rusa, det är okej. Vaknade flera gånger inatt & märkte att jag lämnat kudden & landat på hans bröstkorg med huvudet & somnat där. Att jag var medveten om att han i sömnen flyttade sina händer längs med min kropps konturer, som för att bekäfta att jag var kvar.
Det är intressant att notera allt som bubblar. När han säger att han snart ska resa bort & vara iväg i två veckor vid hans älskade berg så blir jag glad för honom men också lite olycklig över tanken. Som om själva tanken på hans frånvaro gör mig vrålhungrig, lite rädd att jag aldrig ska få äta honom glupskt igen. Märkligt. Jag är en så supersucker för det här.
Sedan två nätter bor P hos sin syster & vi är i en utandning. Som vän känns han närmare, som att vi läker, helas tack vare utrymme & space att få vara själva ett tag. Med distans ser jag honom tydligare, älskar honom mer. Han är en fantastisk person, en underbar lekkamrat. Vart vi landar efter denna paus vet jag inte. Söker inga svar, forcerar ingenting. Han vill hållas uppdaterad om hur min transformation känns. Jag vet bara inte själv än.
Idag kommer Ida, kära Ida hit från södern & vi ska ha en hel underbar systerskapshelg & det känns helt rätt i tiden & nuet. Strax väntar tid hos sjukgymnasten. Vi ska arbeta med axeln igen som gått sönder. Det är okej, helt okej.
