Ett ja i solen.
Jag är full av förståelse men jag hör ändå hur jag själv försöker krångla till det på vägen, hur jag gör allt ännu lite tyngre, lägger krokben för sanningen & försöker fortsätta köra ned hela jävla strutskroppen genom sanden men förgäves. Han är trött på denna limbo, för ledsen för att orka leva i väntan med ett sorgset hjärta som vill ha så mycket kärlek som jag står otillräckligt inför. Älskade P, vi står med ryggen mot väggen & kanske dör vi här. Jag vet inte, du vet inte. Vi vet inte mycket mer än att vi har tvingats till beslut & du har valt att flytta ut nu med buller & brak.
Totalt. Hela jävla rubbet med flyttbill. Hejdå. Vår gemensamma boning är avslutad & jag har inte ens hunnit vara med eller ens hängt med i tanken. Jag hade inte räknat med dessa proportioner eller svindlade hastighet. Å andra sidan förstår jag att det måste kännas bra på något vis att du också blir lite aktör nu som mitt i sorgen tar den blodiga tjuren vid hornen & rider på den genom det som gör ont. Trots det smärtsamma så rider du med sårad stolthet & brustet hjärta & jag gråter för dig & för mig. Så ont att somna ikväll. Med vetskapen om att vi har separerat. Du & jag Stjärtmesen. Jag har inte så bråttom hem till den lägenheten just nu. Känns mest ångest. Bor här i min systers hus just nu, omgiven av Vera & Moder & får anledningar att skratta åt kullerbyttor. Stannar kvar över helgen, bara för att jag kan. För att jag får vara någonannanstans än där.
Jag körde förbi vårt, till alldeles nyss, gemensamma hem ikväll, bara förbi på stora vägen i vår bil. Informerad om att jag inte ska dyka upp där denna kväll & så såg jag flyttbilen & insåg att du drar nu. This is it. Jag vet att du inget hellre vill än att jag ska ångra mig. Och tro mig, där i bilen när jag såg flyttbilen så började tankarna rusa som när livet passerar revy. Jag försökte föreställa mig att jag svängde om, körde hem & kastade mig för dina fötter & vackra bröstvårtor, helhjärtat valde dig nu & en framtid med dig & kanske barn & fokus & vild häftig Kärlek. Vi två, som jag en gång kände att jag ville välja. Insåg där i bilen att allt som sker är oundvikligt. Tillvägagångssätten må kunna väljas men själva riktiningen känns organisk. Jag grät vid ratten men jag släppte inte gasen utan fortsatte. Min väg, vidare.
Så kär jag har varit i dig, så vansinnigt trollbunden & hög, passionerad, vild & berusad. Så högt & starkt jag brunnit, kanske så vilt att jag brunnit ut lite för snabbt & att det är därför allt gör så extra ont. Jag har inte hunnit med, inte heller du såklart eftersom att du fortfarande brinner. Än brinner du. Men jag förstår att även du kommer att slockna när jag inte vattnar dig mer. Det kommer att finnas möten mellan oss då jag inte längre ser att dina ögon brinner då de möter mina. Det gör så ont att tänka på. Jag förstår också hur ont det måste göra i dig redan nu när våra ögon möts & då du ser vad som inte längre brinner i mina. Det är så svårt för jag älskar dig och de gröna ögonen. Jag älskar dig, verkligen. Även om jag inte är kär, som förut. Älskar dig som en del av den familj du blivit för mig men jag förstår att det inte räcker för allt det du vill ha.
"Ni har en sådan bra grund av fin, ärlig kommunikation. Om några kommer att kunna mötas igen så är det ni två". Ord från en vän ikväll & jag vill tro att hon har rätt.
Jag kommunicerade, mitt i uppbrott av det förlista hemmaskeppet till dig att jag planerar att träffa J imorgonkväll. Pang. Ännu mer svidande skott rakt in i ditt hjärta. Jag känner mig mellan varven ond & hänsynslös fastän mina intentioner bara är att vara rak, tydlig, ärlig & av respekt inte vill undanhålla sådan information som vi lovat varandra att vara öppna med. Därför gör jag det även nu. Men, kära jag förstår att jag sårar dig så skjut mig i smyg för jag lever vidare ändå.
Det är märkligt. Jag har sällan, nästan aldrig mött J spontant. Men just idag då jag precis fått veta att P flyttar ut så dök han upp som solen. En len kind, en famn & en hand som drog med mig iväg på en föreläsning om Positiv antirasism. Fick oväntat en chans att vända tankarna på annat & tog den. Satt bredvid J på myndigt avstånd i det offentliga livet men nära ändå. Hans närhet kändes. Vi hann inte säga så mycket alls egentligen. Lyssnade, jag ställde frågor som räven när hon är i debattläge & sedan skiljdes vi åt i solen med en famn. Det kändes fint, precis så lagom mycket närhet & uppmärksamhet jag önskade mig i det läget. Och just att J dök upp, J av alla personer just denna dag & fanns nära. Såklart, egentligen. Att det blev så.
Imorgon håller jag tal när Norrbotten får sin första HBT-certifierade Socialförvaltning & sedan ska jag köpa vin & mat & låta kroppen sträcka ut sig i en simbassäng innan det är dags för J att möta mig. Det blir en längre date än vanligt, i en miljö som är mer min än hans. Som att vi med små steg växer & knoppar oss. Det är fint, utan bråttom i någon särskilt riktning annat än närmare att få lära känna lite mer.
På lördag har jag planerat att välja det separatistiska feministlivet med kvinnofolk, rullskridskor, förfest, utgång, intimitet & förhoppningsvis dans. Finns inget jag mer vill ha & behöver.
Kommentarer
Trackback
