Dagen-efter-dagarna.
Jag har en känsla av att vara skapt medveten i stunden, närvarande så till den grad att a l l t känns. Dagen-efter-känslor, orsakade av ett glas vin igårkväll men framförallt av orsakade av hur den kraftiga känslopendeln i mig har satts igång & rört sig, runtomkring i mig sedan i torsdags. Igår när jag vaknade var jag lycklig, hög på livet med starka påslag av orgasmiska efterdyningar, kundalinienergi & välbehag. Idag vaknade jag upp i en tom säng & ville dra täcket över huvudet & försvinna.
Idag är jag vissen, kanske mest trött & därför känns kronbladen energitömda & skrynkliga. Jag är en aktör, en kapten, en kartritare men det är inte bara fördelar med att äga tolkningsföreträdet & pilpekaren. Jag skövlar en del vacker skog längs vägen & det har skapats oromantiska ödetomter där jag vällt fram. Det känns okej att få vara lite vissen. Det har hänt så mycket men jag har inte stannat upp & bara varit med mig själv. Ingenting alls faktiskt.
Från P:s pågående utflyttning fortsatte jag till ett hus där sorgen inte bor. I fredags bjöd jag in J på en date som förde oss nära, närmare än tidigare. Bara att se honom ta in mig med öppen blick i det delvis solbrända goggles-tan-ansiktet gjorde mig upprymd & avväpnad. Vi lagade middag ihop, bastade, älskade lös, skrattade & lämnade knappt för en sekund den andres hud. Blondie bor i min mage som ett rus som sprider sig i min kropp likt ett bubblande vatten, en förnimmelse av liv som får mina fingertoppar att domna.
"Det här går inte längre att stoppa", skrattade han & kramade om min mage. "Det är som en lavin som drar fram nu, lika bra att falla in i den & dras med, no fears.". Ja, vi kör, det här är hur vi möts & det som känns. Bara att vara i det, att njuta fullt ut." svarade jag tillbaka & var lycklig. Tänker tillbaka på hur rädd han var för inte alls så länge sen & att jag hade räknat ut honom, oss men hur tacksam jag är för att han nu är närmare än tidigare, mer riktad.
J beklagar hur hans inträde i mitt liv har bidragit till att jag & P splittrats, vi som tidigare var a perfect team and lovers in life. Jag försöker vara tydlig med hur jag är övertygad om att människor dyker upp i ens liv av anledningar. Även om mycket gör ont nu så säger mig en högre insikt att allt som sker är ofrånkomligt & organiskt. J guidar mig här, som en påminnelse om hur viktigt det är att jag mår bra & hur det känns i mig då jag mår riktigt bra. Jag hade börjat glömma det, hade trasslat in mig i banor, en bit ifrån mig själv. Nu har jag slungats inåt, till min egen inre kärna & jag kysser gärna J & tackar honom för den här guidningen.
J släppte en liten bomb i fredags som gav mig mångnyanserade känslor. "Jag får kanske en nytt jobb, ett jobb jag verkligen vill ha. I Bryssel." Okej. Jag kände en hastigt genomströmmande känsla av uppgivenhet, så då flyttar du kanske?" undrade jag försiktigt "Ja, det gör jag nog. Och då vill jag att du möter mig där." Gisses, Bryssel. Det vore så himla grymt om han får det här jobbet, jag håller verkligt alla tummar för det. Vilken livschans. Det är fint att fantisera om att jag skulle möta honom där, i maktelitens centrum & förföra denna man av rang & passion, den här lilla pojken som ibland smälter under mina händer & är så vacker, skör i sin nakenhet. Jag tycker om att höra att det även i J har planterats önskemål om att vi inte bara ses just nu utan även i en förlängning, hur abstrakta vi än är i vår fria form.
Jag har blivit påmind om att jag & P inte skiljs åt för att jag har träffat J & att vi har en deal om en framtid ihop, inte alls. Vi transformeras för att jag vill vara närmast mitt hjärta, för att jag behöver vara det för att må bra.
Jag tvivlar inte längre på att J är berörd utan hans ansikte har blivit naket för mig nu. Våra händer är starka i den andres. Jag försöker att inte vara rädd för lavinen eller rädd för att den plötsligt rycks undan. This Is Now. Jag vaknade upp bredvid J igår & såg hur lycklig han såg ut & jag var hög & vi lät lustarna gå lös & bejakade oss själva & allt rann fram som en adrenalinburen flygande matta. Jag ville använda den sköna energin till att rasta kroppen & snart drog vi ut & sprang & det kändes så fint att göra det jag älskar med honom bredvid. Det föds en otrolig mersmak i mig för varje stund. Jag blir inte trött eller less utan vill bara ha mer & jag känner mig själv; ser att jag blir djupt dedikerat när jag verkligt är berörd; som jag & P var där i början, för lite för länge sedan nu. Till slut skjutsade jag hem J & drog vidare med önskemål om att snart få ses igen.
Drog iväg på SM-kval i Roller Derby & mötte The Chosen ones i form av Bästis Fru, andra juveler, RFSL-folk & medsystrar av olika slag. Peppade som fan på sporten & sammanhanget, på kvinnsen & feminismen & blev sugen som fan på att använda min uppladdade energi till att gå ut & dricka vin (första gången på evigheter) & dansa lös.
Något jag gjorde med kvinnoliven jag tycker väldigt mycket om. Ändå, miljö med alkohol om än bara ett enda glas vin gör mig inte rättvisa, är inte stärkande. Jag dansade, blev kysst av en vacker blond kvinna, blev trött & gick hem till J:s tomma lägenhet & önskade så att han var bredvid & inte hos sin far, vilket han var. Med vinet i kroppen blev det svårare att bevara hela strutskroppen i sanden & hålla tankarna borta om separationen med P. För visst sörjer jag. Hur än jag har försökta att bygga upp ett försvar, en glädje, en förståelse i mig själv för allt som sker. Såg för mig hur han lustade lös med en av de kvinnor han träffar; jag visste att han gjorde det just då & det blev ovettiga tvångsbilder som likt en flipperspel gick lös i mitt huvud & gjorde ont. Låg på spikmattan & andades & domnade så småningom bort.
Ibland undrar jag hur en alternativ relation med P hade varit. Om vi hade valt att inte agera med andra. Jag vet att jag började vända mig ifrån honom när det gjorde som mest ont & var svårt att hantera insikten om hans enorma lust & vilja att vara med fler. Stunder då jag kände mig otillräcklig, inte helt älskad eller vald. Då jag uppmuntrade honom att gå lös åt andra håll för att ta hand om sig själv, vilket skedde. Då jag sakta började se min egen möjlighet & bredd, kände min egen nyfikenhet tändas & så småningom bli till eld & tacksamhet med andra. Och till glädje & värme för oss, för vårt mod & frihet till Kärleken, så högt flygande & sann. Everything for a reason. Jag ångrar inget. Det gör mig bara så ledsen att minnas hur bra vi har varit, hur vi matchar den andre så väl på många sätt. Partners in life. Jag sörjer, verkligen. Djupt, stilla. Det känns som en begravning i mig, en frikoppling. Jag vill önska honom all Kärlek i livet & jag gör det.
Jag är dagen-efter-känslig idag. Skör & centrerad. Inte tuff. Har tagit mig till min systers hus, ska packa ihop mig här & ta mig hem till den kaosartade lyan som känns mörk & dyster, sunkig & sorglig. Orkar inte möta livet där men ska banne mig göra det ändå. Helst vill jag ligga på den blondas bröstkorg, se en film & vara soft i huuvdet & lös i tankarna. Hoppas på sådana stunder också, allt möjligt.
Kommentarer
Trackback
