Ligger gärna ned en stund & bara lyssnar.
Han var här igår, T. Målad & vacker. Såg honom & närmade mig. Han närmade sig också. Gick ännu närmare, blev lite för nära då & han backade. Samtidigt som han säger att han vill ha mer av mig, att vi ska dra någonstans bara vi två. Men backar lite till. Jag går närmare. Varför säger din kropp & dina ord så olika saker? Jag undrar men säger det inte. Tar hans ansikte mellan mina händer istället. Fixerar hans blick. Han ser på mig, ler & viker undan. Varför viker du undan? Min fråga är utan undanflykter. Är jag för nära? Jag tar ansvar för att uttrycka vad jag önskar mig, behöver & visar var mina gränser går. Och, utgår från att andra tar ansvar för sina önskemål & gränser. Går jag för långt så får du säga ifrån. Jag litar på att du gör det T. Han ser på mig igen, säger att han kan vara tydlig, inga problem där. Skönt att höra men är det sant? Spelar det någon roll? Jag kör rakt på. Han vet vad som gäller. De mörkt bruna ögonen är så mjuka att försvinna in i, hans händer som lite vagt tar tag i mig tänder lust & mersmak i mig. Vill lära känna den här människan mer. Det är ett andetag som genomlevs. Andas in & vi kommer närmare. Andas ut & vi glider helt organiskt lite längre ifrån. Så kan det fortsätta, om vi önskar. Jag vill ha mer men jag märker att vi har olika språk. Av vana, av vad vi relaterar till, Får tips om att istället för att lägga locket på, dra på skorna & söka nya stigar istället tro på att han menar vad han säger & våga fråga om vad de där fysiska uttrycken betyder. Jag utmanar honom, det är tydligt. Och han utmanar andra sidor hos mig. Kanske inte utmanar det jag önskar i form av vilda tag (än), av tantriska explosioner eller ens vildaste passion men just för att dessa sidor inte nås & jag fortfarande (och kanske på grund av det) vill ha mer, så möter jag nya sidor hos mig själv.
Det är spännande & lugnt på samma gång. Omtumlande. Idag vill jag vara hos dig, helt nedborrad runt dig & dina barns armar & ben, halvt tappade mjölktänder & Tonifnittrande skratt. Jag vill ta hjälp av Nion för att kittla dig våldsamt & falla pladask ned bakom dina öron som en liten räv. Vill ligga där & falla ned bland ogreppbara moln & skapa sagor även om du bara greppar hälften av mina abstrakta & jag knappt några av dina vardagsrealistiska skildringar. När du talar om sport (och hockey, gisses vilken norrländsk parodi) så talar jag om tantrisk dans. När du pratar om din dag berättar du om vad du åt till lunch & vad din chef heter. När jag berättar om min så handlar det om vad som känts & vad jag drömt på mellan raderna. Sterotypiska könsroller gestaltade; inte sant? Ändå vet jag att vi båda kan vara allt. När du säger att du tror att männens tid är förbi & talar om hur bra SCUM-manifestet är; då vill jag vara ännu närmare & anar hur mycket vi kan mötas i om vi båda bara vill.
Bye autumn, hey clown-festen har kommit & gått. Ut klädnad till ytterligare en maskerad (för vad är inte en maskerad, en teater egentligen?). Utstyrsel av kreativa uttryck, dans, galna uppdrag, lekar & sådant som hör till. Möten med nya bekanta & med gamla vänner. Bröder, systrar, hundar, syskonbarn & andra figurer. Hanna var Kaotika, en spegel till var & ens inre explosion & jag var Don Juan de la Muerte; lustens spegel. Vet inte hur mycket lust jag lockade fram & uppmanade folk att se. Kände mig rätt inne i mig själv & dold bakom svarta linser. Upplevde en trötthet i kroppen av dagens långvariga panikångest som gjort sig tydlig igen första gången på över ett år & det tär. Dags att reflektera kring dess orsaker & konsekvenser av samtidens tillvaro. Viktigt att lyssna in & leva efter inre önskemål & behov, att kunna avgränsa & prioritera umgänge & tidsbokningar. Så lätt en fyller tillvaron med en relation som plötsligt blir en + några barn därtill, heltidsdagar som förlängs till klätterkvällar, tider i simbassängen där jag inte kan sluta tävla med alla andra vattendjur. Sociala uppdrag; ett hjärta som både längtar & är överfyllt på en & samma gång. Hanna som snart, snart drar & även det i sig en separation, ett kapitel som ska avrundas för något annat som tar vid.
Är hemkommen efter en lång promenad som plötsligt & oväntat slungade mig in i rollen som relationsrådgivare (tillika självständighetskrigare) för närstående i behov av att ta sig ur destruktiva tvåsamhetsförhållanden. Ibland fastnar en, lopar i kugghjulet, det blir förstoppning i relationstarmen & enda sättet att få igång systemet & skapa förändringar är att tillsätta nya perspektiv utifrån (ring en vän). Har suttit & lyssnat, varit brutalt ärlig & tydlig, kärleksfull & kramat om. Beundrat & förundrats. Både ve & fasa, grattis & hurra. Hoppas att det går vägen nu. Så lätt en tycks fastna i att bekräfta sig själv genom förhållandet med en annan människa; så till den grad att en själv som egen fristående person förminskas & tillintetgörs. I will not go there men jag är ingen supermänniska. Är lycklig över att just nu stå bortom detta med tron på att min egen väg att utforska relationer på ser väldigt annorlunda ut.
Viktigt att vara medveten om vad vi bygger en relation av redan från början. Att den inte föds ur behov utan att det är något vi skapar. Jag behöver inte chokladen men om jag tar mig en bit eller tre så njuter jag av dem. Kanske behöver jag den inte imorgon bara för att jag njuter idag men det är möjligt att jag vill ha mer. Problemet är inte att känna behov men att vara medveten om att det finns där; att se vad som triggas när kärlekspiralen är igång. Hanna & jag pratar om det här där hon kallar det för behovsalarm som går i linje med förväntan & besvikelse. Så fort en tror sig behöva något bortom sig själv på det sättet så hamnar en även utanför sig själv & förlorar intentionen om kärlek som en bar med sig in i relationen. Inte underligt om tystnad & ensamhet börjar växa som fuktigt kvävande mossa då, i i självaste begreppet kärlek. Allt förvanskas, förvrids & snart finns inget kvar som någon kan relatera till eller ens vill ha. Bara kladdar fast av renaste vana.
Är glad över Peter som ofta ringer mig om morgnarna där vi talar vilt & glatt om queerfeministiska relationsteorier & om polyamorösa manifest. Sedan är teori & praktik ibland helt vitt skilda ting men intellektet, det stimuleras fullt ut & vi vrider & vänder verkligen på allt. "Hos mig kan du tala om allt du förmår & vill" säger han. Jag vet att det stämmer & jag gör det också. Men, ibland ber jag bara att han ska hålla om mig länge & hårt. Som igår. Det starkt irrande hjärtat dansade tango mot hans bröstkorg & ro & panik flöt samman i mig för at långsamt tona ut. Vi talade nyss. Han hör & känner vad som händer här även långt bortom det som sägs. Han finns nära & det är som att finna skatten på kartan (under mina händer) Att som igår äntligen få möta hans allra dyrbaraste, det nya barnet med det underfundiga namnet Etta & hålla det nära mig samtidigt som hans andetag är nära mitt eget, det är glädjens kabaré. Nina Kinert är signaturmusiken för den här söndagen & jag har inte krupit ned någonstans idag. Inte hos T, inte med Hanna & inte heller med mig själv. Dags för djupdykning med närstående rävsaxen nu.
Ögonblick här nedan. Mellan raderna pågår allt & ingenting.
Åh, vilka vackringar du fångat med linsen. Ni är alldeles förtjusande i era fantasifulla kreationer. Läser, och försöker läsa mellan raderna. Så fint att du låter orden flöda igen. Snälla sluta inte. Dels för att du gör det så bra, men också för att en liten uggla i Stockholm vill veta vad som händer&fötter i just ditt träd. Idag, igår och imorgon.
