I love this Now.
Hon bjuder hem mig på ingefärssoppa ibland som går lika djupt in i systemet som våra samtal gör. Isa, klättervännen som blir en allt viktigare del av tillvaron här. Snön har försvunnit, igen & kroppen känns skön, stark efter all klättring, simning & kettlebell. En av fördelarna med att bo länge på en plats är definitivt möjligheten att skapa sig träningsrutiner & att allt finns relativt nära till hand. Fem minuters cykeltur hemifrån & jag kan stå redo med vikter i händerna eller femton minuter bort & jag står redo med klätterutrustning på. Det här är mitt vardagliga liv, det som inte bara är rutiner utan också som min ständigt närvarande glädjekälla. Uppskattar också att ha sammanhang som är mina egna, särskilt som det i vanlig ordning händer mycket mellan raderna & under huden.
Något av det största är att det har hänt nu. "Har berättat om allt." I söndags lyste Peters textrader som stålkastare rakt in i mig där jag stod i klätterhallen. Som jag funderat, vridit & vänt på allt. Undrat & längtat & allt möjligt under lång tid. This is it. Ville bara sjunka ihop för en stund & greppa vad det innebär. Lättnad blandades med oro; undran & försiktigt tilltro till något friare & mer rättframt även i det offentliga rummet. Så länge som jag brottats med allt detta; knappast velat erkänna det ens för mig själv. Om det formuleras så finns det. Gör jag det inte kanske allt upplöses igen & det blir enklare. Så mycket jag fått lära mig, främst om mig själv under den här tiden. Om hur jag ser på begrepp som hänsyn, samhälleliga krav på relationsmoral & vridit på tankar om ett universellt systerskap. Tydligaste rådet jag fått har varit att börja med mig själv. Något som jag skulle kunna formulera själv men ibland behöver en distans & bollplank. Vems hänsyn pratar du om när du talar om att du inte har rätt att känna, att du ska visa de andra hänsyn? Vilka kan visas hänsyn om du inte börjar med att se dina egna behov? Visar du dig själv hänsyn ens? Ditt ansvar är att erkänna för dig själv vad som känns, att vara tydlig & kommunicera detta. Att stå upp för dig själv i sammanhanget. Hans uppgift & ansvar är att göra likadant men då också, inkludera henne i er nuvarande resa så att hon kan vara en aktör för sig själv & välja om hon vill leva kvar nära honom eller inte. Intentionen är bara raka rör & därmed ärlighet. Först när alla är ärliga mot sig själva, först då kan en börja fundera på vad hänsyn betyder, kärlek & lojalitet. Se & förstå dig själv & vad som är nära dig. Ta inte på dig andras behov framför dina egna. Börjar du där är du förlorad.
Började där i somras med erkännandet. För mig själv. För honom. Förtydligade att det kunde vara snart passerat (nu kommer samma erkännande här) Hade blivit överumplad av en rosa elefant i tanken som jag inte kunde släppa taget om. Ville lyfta fram den för att avdramatisera min inre längtan efter min käre vän som jag plötsligt hade tankar om på helt nya sätt. Vi klättrade oss igenom sommaren, tog oss över livsfarliga gap hand i hand. Sanna mot varandra men utan att agera på det. Så kom den första kyssen under den största tall jag någonsin skådat. Det kunde varit en total krock, dålig matchning & nolll känsla men icke. Allt fanns där & det slog ut i den starkaste vegetation av vild djungel & hungriga bestar. Vi började slita & dra i olika utgångar av detta & min önskan var tydlig; möt dig själv & henne. Därefter kan vi mötas förutsättninglös & hejdlöst.
Plötsligt är allt nu, alla drömmar om ett framtida fritt du & jag. Det som nyss bara varit idéer är nu överallt omkring mig. Hans strumpor bredvid mina i nån disträ hög på golvet, vi båda med en avslöjande dimma i ögonen. Det vilar en slags vardagsromantik över att borsta tänderna tillsammans om kvällen & ta morgonduschar ihop. Om natten är han alldeles för varm & jag slänger mig huller om buller om honom. Han vaknar, ler & så kommer vi på andra saker att ägna oss åt. Det är en hängiven resa med inget annat än blottade strupar. Finns ingen gard, inga skal. Ingen b-plan. Det du möter är allt som är. För varje stund lär vi känna alltmer, så nära det bara går att komma någons inre kärna. Du kan binda mig, utmana allt & våga tro att jag möter din blick genom allt för det gör jag. Utan rädsla. Inget kan vi ta från någon annan som vi inte själva väljer att ge. Med dig vill jag dela allt.
Det är en förvirrande glädje att vi noterar vanor hos den andre vi inte anat oss till förut, att vi båda möter varandra med tillförsikt; nu kan vi flöda fritt. Klarar vi det även när det inte längre är en utmaning, något på gränsen? Bevarar vi nyfikenheten & lusten? Det verkar så. Våra första gemensamma dygn tillsammans flyter på i ett slags skimmer där vi så uppenbart är i den andres fokus. Vi väljer aktivt varandra i varje ny stund & våra nära & kära vet att vi är på semester hemma hos mig. Vår första kväll tillsammans på vår nya resa dricker vi rödvin & i timmar berättar anekdoter ur våra liv för varandra. Stannar hemma från kontoret dagen därpå för att kunna vara nära den andre. Skapar kontorslandskap hemifrån rävlyan & sticker till varandra ett par beröringar när helst det passar (ungefär hela tiden). Betraktar dig ofta, de där gröna ögonen & uppskattar varje stund. Ingenting av det här tar vi för givet. Du har en nyfödd dotter & fortfarande en partner att reda ut livet med. Vi glider ut i regn & vind som får mina minnen att beröra vår resa till fjällen i höstas då mycket började. Armkrok drar vi fram & äter sen lunch som de tidlösa vi är & spenderar sedan många timmar i klätterhallen på tu hand. Vi är så kompatibla, allt jag gör på egen hand kan jag också göra med dig. Du är som en bästis, en syster, en farfar & min partner. Hela dygnet är vårt gemensamma, varje minut är med dig. Vi är livsnjutare som äter glass om natten, utforskar varandra & skrattar som vilda hingstar. Somnar bredvid dig igen & vaknar utsövd & glad. Drar dig nära intill mig & älskar vad vi är. Uppskattar att relationer kan vara såhär fria, känner hur jag äntligen lever närmare min vision om hur jag vill ha det. Visioner har det funnits & visst har det prövats i praktiken men alldrig lika fullt ut som nu.
T finns i mitt liv & ni har redan mötts. Honom vill jag lära känna mer. Du kommer också lära känna andra, har redan en annan. Hur vi ska förhålla oss till konkreta möten, vad som ska kommuniceras & förtydligas kommer att visa sig. Jag ska börja med att lära känna mig själv & mina behov i detta. Du får göra likadant. Känner mig just nu fri, trygg & lugn. Du är hos henne nu & med Etta. Mycket ni behöver reda ut, som ska begripas. Du har min nyckel & jag tror att vi snart möts igen. Jag utgår inte från att vår smekmånadsfas fortsätter i all evighet eller ens att du kommer tillbaka till mig med samma tydliga kärleksregn. Jag kan "ha" dig lika lite som du kan "ha" mig. Följer bara våra raka rör & ser vart våra inre önskemål för oss.
Så många rader som handlar om just relationer här. Mellanradernas relationsdramatik & ro ibland. Samtidigt, lika stort men också större är att min älskade Fru Uggla, Mallamåne just nu är ute på sin, kanske största resa någonsin hitills. Snart föds en väldigt ivrig lejounge. Är nervös, förväntansfull. Som jag beundrar henne i detta. Vilken lejoninna.
Kommentarer
Trackback
