mellan raderna.

Somnade oväntat skönt på spikmattan igår natt, i mitten av ett stort böljande hav till säng. Vaknade med ett ryck av ett överraskande bultande ljud som tog sig in i ett yrt medvetande. Såg för mig att det var Stasi som funnit min hemliga gömma. Kikade ut genom nyckelhålet samtidigt som jag kisade mot klockan. Runt sextiden på morgonen. Där utanför står inte kostymklädda män. Det är Peter. Tokfina, välkommen är du vän av spontanitet. "Godmorgon vännen, säger han. Jag tänkte komma & ligga nära dig. Det lät som att du behövde det igårkväll. Har inte kunnat släppa känslan av din trötta & ihåliga röst. Du är så viktig, vi laddar om tillsammans." Jag kan inte få en bättre present, ingenting kan göra mig gladare än det här. Älskade tokfrans. Med honom vill, kan & får jag vara så mycket människa. Aldrig annat än inkännande; lirkande humor där den behövs eller bara en lång ömsint kram. Du känner in & agerar ut din ögonblickliga ingivelse; gång på gång visar du mig den varmaste lojalitet & nyfikenhet för allt vi skapar. Ibland står du & diskar & ringer mig bara för att höra hur jag skulle kunna resonera under en sådan monoton uppgift för att skapa lite mer glädje i det. Andra gånger vill du diskutera maskulinitetsnormer eller som oftast dyker du oanmäld upp, med en nykokt kopp kaffe åt mig på morgonen eller med ett gäng vedträn i ryggsäcken som vi sedan lagar middag över senare. Den här morgonen kryper vi ned i mitt hav igen tillsammans utan att jag alls hunnit vakna. Din hand över mitt hår, dina ben över mina. En stilla människosked i gryningsland. Alla rynkor över mitt hjärta suddas ut, ersätts med ett lysande leende, ett vildsint skratt i magen. Vi har svårt att ligga tysta länge. Så mycket vi vill dela. Som barn som sover över hos bästisen; alla hemligheter bara måste ut. Vi beter oss ungefär så. Alla gränser för vad som är mitt & ditt suddas ut. Tillsammans är vi så bra. Det är bäst att vakna med dig. Klockrent & övertygande fantastiskt. Vi äter en långsamt frukost (och varandra ) mellan tuggorna & jag vill faktiskt aldrig att du går. Vi kan slå läger här medan snön kapslar in oss. Samma språk & vilda vingslag. Som barn i lek tappar vi bort allt annat. Tid & måsten, uppgifter som plötsligt inte blir gjorda & telefoner som resultatlöst försöker nå oss. Vi, de onåbara. De uppslukade i annan närvaro. Skulle jag publicera min självbiografi i eftermiddag hade jag inte velat göra något annorlunda. Det är så värt att ibland bara släppa Allt för att känna sig Levande igen. Tack Peter; du bäste partner. Love you long time. Vi lyckade fånga Hanna i luren också. Sa ett gemensamt hejdå. Vackra fågel, flyg högst.

 

Från gryning, till dag & snart in i eftermiddagens mörker. Har världens bästa jobb som ger mig friheten att ibland inte behöva lämna rävlyan. Glider runt i morgonkläder & märker hur tidens abstrakthet är otroligt konkret. Har turen att även jobba ihop med Peter på flera plan så många & långa är våra samtal under dagen; ibland bara vilosamt med i bakgrunden medan mailen bearbetas, utbildningar planeras & arbetslistan betas av. Han har aldrig lämnat boet, känner tydligt hans läppars varma avtryck på kaffekoppen brevid min egen.

 

"Jag har en farhåga", sa han idag. "Den säger mig att jag inte tror att jag vågar säga att du redan har mig alla de gånger du är otålig & tydligt jobbar med tålamodstivster. Alla de gånger jag vill komma närmare & säga att du inte behöva vara frustrerad eller tjurig. För, egentligen har du mig redan. Så mycket någon nu kan ha någon. Men jag är rädd att uttrycka det. Jag tror nämligen att du ledsnar då. Förlorar gnistran i äventyret & slocknar. Att du börjar lyfta blicken & spana efter annat du behöver kämpa lite extra för. Tror att du gillar just att inte riktigt veta.". Jag såg på honom & log. "Speglar de här tankarna dig själv?" kontrade jag. Som jag ser mig själv i honom, han i mig. Vi nickar ikapp. Brutalt ärliga. Jag tror inte att vi någonsin kan veta att den andre finns kvar. Hur kan en lova något sådant eller ens försöka uttala det? Just nu finns du här & på samma sätt finns jag. Jag hoppas att vår resa pågår länge till. Det är det enda vi kan säga. På det viset har vi varandra. Det gör mig bara än mer nyfiken, inte flyktberedd. Kaffet är redo, många dagar till. Och mer än så.