mellan raderna.

Ananda Giris mantran tonar ut den här kvällen & jag lät precis en väldigt liten hand glida ur min egen för att falla in i sömn. Har Vera här sedan ett par timmar & jag får inte nog av att betrakta henne i allt vad hon gör & uttrycker. Så självklart det är att hon finns här nu. Minns för länge sedan hur jag fantiserade om att Sara en dag skulle ha barn & att jag skulle vara en stor del av det barnets liv. Nu är den verkligheten så sann som någonting nu kan verka sant. Även T har varit här hela eftermiddagen & kvällen. Har betraktat hur hans ansikte lyst upp av henne & hon av honom & hur jag önskat att jag själv kunnat dela deras energi. Känner mig vemodig, ofantligt trött & mest som en åskådare till alla de scener som utspelat sig idag.

 

Har haft svårt att sova. En irrande oro i kroppen som inte fick ro förrän Hanna drog ned mig i sängen igår eftermiddag, väl medveten om att jag inte skulle komma att ens försöka slå mig till ro utan hennes konkreta närvaro. Hon & jag bredvid varandra. Jag som fick krypa tätt, tätt intill henne där jag till slut somnade som efter ett hårt slag. Hennes lekande händer över mitt hår & jag utan behov att vara någonting särskilt alls än där, här. Vaknade med en känsla av nytt hopp som blev tydligt också när Peter dök upp för att dela en del av det han bär runt med. Drömmar, önskemål & rädslor. Uttalanden om hur vi upplevs från hans perspektv, hur vi båda flyger fritt & nära. Hur gott våra flygturer gör men även hur de föder mersmak som inte kan gestaltas annat än i våra separata inre.

 

Vi drog & klättrade sedan, sista gemensamma klättringen på länge där jag även mötte T & blev glatt överraskad av att han leker, skrattar högt & påminner om ett barn ibland. Först då slappnar jag av & börjar känna mig tillfreds & mottaglig. En spontan famn från hans sida inger lugn & lust att lära känna lite mer.

 

Inatt kröp vi nära varandra hon & jag, lite närmare än vanligt & utan ord tog vi vara på den sista vilan tillsammans på länge. Det har vibrerat av avskedets början en längre tid men när det väl är dags griper det tag, ordentligt & lika brutalt som det är ömsint. Gick ut genom dörren imorse med ett snabbt hejdå men med ett desto starkare tryck i bröstet, av en eld i strupen. Ibland kommer det över mig. Känslan av att det är omöjligt att vi ska skiljas. Som ett trotsigt barn vill jag spjärna emot. Inte för att jag vill att hon ska göra nåot annat än vad som är rätt för henne & det är just den här avresan. Men, jag bara älskar att dela livet med henne alldeles bredvid. Drog sedan till sjukhuset med Sara ty livet händer oss, gör honom fånge i obrukbara leder, käre fadern. Olustigt att se honom så. Fast i en sjukhussäng men samtidigt med nya möjligheter att faktiskt tillfriskna. Mötte hans ögon som påminner om mina egna. Kom på mig själv med att undra hur lång tid vi har kvar tillsammans, om de där trasiga lederna kommer att göra honom galen, tvärgammal, urled på livet & vad det då kommer att göra med oss? Ingen mening att spekulera kring men likväl dök det upp. Tankar bär inte på känslomässig logistik.

 

Har som noterats spenderat resterande dag med T & även hans dotter Jamila. Har inte förmått mig till att känna något alls, inte vare sig koppla upp eller krama om. Har inte vare sig velat eller försökt. Har intressant lagt märke till hur jag försökt överföra min blasséartade blick till honom, som vore det hans & inte mitt avsvalnade intresse. Har rört mig fram bredvid honom, agerat smakråd på stan, invsterat i klättergrejer åt honom (vilket betyder mer tid i klätterhallen framöver), flutit runt med hans dotter & lyssnat utan vidare inlevelse. Vi har ätit middag, har fått en fot masserad & har sett hur fantastisk han är med Vera. Han presenterar mig för sina barn som någon viktig & undrar om jag vill komma & hjälpa honom att skapa rävmysigt hemma hos honom. Total makeover i hemmet, vore bra om jag vill trivas där så som han gör. Jag hör allt men kontrar med; varför tror du att jag är bra på att göra det mysigt hemma, för att jag är kvinna?! T är en av de minst manliga männen jag känner men ändå kan jag inte låta bli att måla ut honom som om han vore just det. Bara för att jag kan, för att stå emot att jag gärna tycker om tanken på att han är vansinnigt skön (och kanske till & med lite manlig) & stark gärna får hålla om mig hårt som fan. Det är sexigt att han inte går att brotta omkull, att han är lite svår att få på fall. Vill jag fälla? Betyder det något?

 

Utåt sett, en riktigt fin dag i att lära känna men ändå har dagens största möte varit då vi landade på en affär där min blick mötte en svart marsinshanes ögon. Hade lätt föredragit att dra mig undan med den där figuren & tuggat gräs under en tova någonstans.

 

Visst kan vi ses igen svarar jag honom nu ikväll då han föreslår det medan jag samtidigt förställer mig att han inte menar det. Ändå är det mitt & inte hans inre gästspel av likgiltighet. Allt är som det ska & snart känns det nog som om magen är full av solig mango igen. Bara inte just nu när mensverken från helvetet krälar runt i kroppen & jag inte hunnit balansera upp insikten om att Hanna inte kommer hem imorgon. Me and myself again. Jag vet om att jag ska skatta mig lycklig över att vi har varandra såhär nära hon & jag. Symboliskt & öververkligt vackert att vi båda vaknade idag & blödde. Ett halvår har det tagit för vår mens att synkroniseras men stadigt har våra båda cyklar närmat sig den andres. Så, på dagen som vi ska skiljas åt händer det. Blod & den närmsta förening. Sisters, united.

 

Jag har mött en människa i livet som jag delar precis allting med. Som jag älskar henne. Vi finns & vår resa fortsätter. Saknaden är bara outhärligt stark, redan. Märker hur jag ivrigt vill att något som berör mig starkt ska dyka upp, hur jag går in i rena attackbeteendet utan att vilja stanna upp & genomleva nuet.

 

Ögonblick från mötet med Far idag. Snart bättring?!