Itś a halleluja moment!
Nynnar fram på Can't help but smiling med Devendra Banhart, utan att låta känslan av låten bero på någon särskild, snarare tack vare något särskilt, kalla det livet. När en låter det hända en; bara sådär. Att äntligen få bli sjukskriven gör sitt till glädjekällan trots det facto att kroppen kapitulerat. Arbetar med vetskapen om att min förnekelse av smärta sedan länge har blivit min svaghet; att det inte är särskilt tufft att alltid vara sin egen hjälte. Att styrkan nu sitter i det område jag aldrig lyckades ta mig igenom inom yogan, att vara lyhörd & acceptera allt i sig själv; att även uppleva sig själv genom kärlek. Visualiserar denna förnimmelse som redan förankrad & känner in axlarna. Där är de & de behöver vila nu. Allt är i sin ordning. Tillsammans med Sophie & Anneli började dagen i gryningen där vi yogade oss genom morgonen. Yoga i form av närvaro i bastun i Melderstein där Petri Reisänen avslutade yogaretreatet idag. Bastu & långfrukost, auyrvediska oljor för att balansera energier & tips från Petris håll om hur bra återkopplingen & vägen tillbaka till yogan kommer bli. Mål; nästa års retreat med honom.
Har släppt mig själv lös i stunderna & funnit att även vägen till Ludvig inte behöver vara så besvärlig. Inte så länge en bevarar landningen i magen, fokus på de störra meningarna & även skillnaden mellan passionerade önskemål & egna behov. "Jag saknar din trutsång" låter jag honom veta. "Och jag saknar din rävvals" är hans ord i retur. Just nu är det inte svårare än så. Vi finns i varandra & vi kommer mötas på olika sätt vid olika tillfällen framöver. Visst är det inte riktigt så enkelt som orden försöker få det att verka men det viktigaste är att minnas syftet & det är att vi på något sätt finns till & att sätten vi möts på är sprungna ur de inre källorna.
Hade en dröm i veckan. Om en person jag en gång kände till när jag bodde i göteborg, kanske till & med kände litegrann. I drömmen möter han mig så rent & omfamnande; som en lång famn som säger att allt är som det ska & ännu bättre än så. Han har inte funnits i tillvaron på så många år att drömmen överraskar. Ändå är han kvar när jag vaknar & jag börjar undra hur han har det these days & varför han återvänt såhär, på det här sättet. Så igår när jag sitter & har dagens kaffepaus på ett café i staden med ett par vänner sätter jag kaffet i halsen. Där är han, personen från drömmen. Här i hemstaden, som att se en skugggfigur få färg. Som om jag genom drömmen fick ett tecken på att han är på ingående, något att lära sig av; kanske bär han några verktyg jag behöver ta med mig i livsflödet. Går & ger mig tillkänna & vi möts i en famn som är verklig & han ser överraskad ut själv när han säger att han saknat mig. Kanske har vi båda väntat på det här utan att veta om det, utan att ens veta vad det här är som vi saknat. Under eftermiddagen sedan drar jag ut i det oslagbara vädret där regnet sköljer ned & cykeln är en flygande matta & regn & ruset flödar; det är kickarna som slår in. Ruset som föds av att beröras av livet där jag så hårt går igång på kickarna, som en drog att bruka dock utan att det får leda till missbruk av desamma. Rus över livet, över att cykeln är så vansinnigt snabb, där huden av regnets hjälp blir så blöt att allt skavande rinner av & allt blir nytt igen. Flyger hem till brodern, sedan vidare för energiflödet är igång nu. Han, M hör av sig under kvällen & jag nappar på spontantaniteten som tar över mig & plötsligt har jag bokat upp en date i regnet. Vi kör nu, rakt fram på snabba cyklar & skrattar & hamnar vid en sjö där vi snart är utan kläder, regnet i sig är en kroppsmålning. Sedan sitter vi där på en brygga i den unga natten & värmer med famnar mot det svala vattnet som från ovan fortsätter strö healing över oss.
När jag slutligen återvänder hem är händerna frusna men blicken levande igen. "Verkligheten överträffar ibland drömmen" skriver han till mig. "Med förhoppning om värmande te i varandras närhet snart."
Det spelar ingen större roll hur det går sedan för det är nu som gäller. Men det är ett uppvaknande, helt klart. Om att nya goda ting sker hela tiden. Tack för att du dykt upp, klart vi möts igen.
Har släppt mig själv lös i stunderna & funnit att även vägen till Ludvig inte behöver vara så besvärlig. Inte så länge en bevarar landningen i magen, fokus på de störra meningarna & även skillnaden mellan passionerade önskemål & egna behov. "Jag saknar din trutsång" låter jag honom veta. "Och jag saknar din rävvals" är hans ord i retur. Just nu är det inte svårare än så. Vi finns i varandra & vi kommer mötas på olika sätt vid olika tillfällen framöver. Visst är det inte riktigt så enkelt som orden försöker få det att verka men det viktigaste är att minnas syftet & det är att vi på något sätt finns till & att sätten vi möts på är sprungna ur de inre källorna.
Hade en dröm i veckan. Om en person jag en gång kände till när jag bodde i göteborg, kanske till & med kände litegrann. I drömmen möter han mig så rent & omfamnande; som en lång famn som säger att allt är som det ska & ännu bättre än så. Han har inte funnits i tillvaron på så många år att drömmen överraskar. Ändå är han kvar när jag vaknar & jag börjar undra hur han har det these days & varför han återvänt såhär, på det här sättet. Så igår när jag sitter & har dagens kaffepaus på ett café i staden med ett par vänner sätter jag kaffet i halsen. Där är han, personen från drömmen. Här i hemstaden, som att se en skugggfigur få färg. Som om jag genom drömmen fick ett tecken på att han är på ingående, något att lära sig av; kanske bär han några verktyg jag behöver ta med mig i livsflödet. Går & ger mig tillkänna & vi möts i en famn som är verklig & han ser överraskad ut själv när han säger att han saknat mig. Kanske har vi båda väntat på det här utan att veta om det, utan att ens veta vad det här är som vi saknat. Under eftermiddagen sedan drar jag ut i det oslagbara vädret där regnet sköljer ned & cykeln är en flygande matta & regn & ruset flödar; det är kickarna som slår in. Ruset som föds av att beröras av livet där jag så hårt går igång på kickarna, som en drog att bruka dock utan att det får leda till missbruk av desamma. Rus över livet, över att cykeln är så vansinnigt snabb, där huden av regnets hjälp blir så blöt att allt skavande rinner av & allt blir nytt igen. Flyger hem till brodern, sedan vidare för energiflödet är igång nu. Han, M hör av sig under kvällen & jag nappar på spontantaniteten som tar över mig & plötsligt har jag bokat upp en date i regnet. Vi kör nu, rakt fram på snabba cyklar & skrattar & hamnar vid en sjö där vi snart är utan kläder, regnet i sig är en kroppsmålning. Sedan sitter vi där på en brygga i den unga natten & värmer med famnar mot det svala vattnet som från ovan fortsätter strö healing över oss.
När jag slutligen återvänder hem är händerna frusna men blicken levande igen. "Verkligheten överträffar ibland drömmen" skriver han till mig. "Med förhoppning om värmande te i varandras närhet snart."
Det spelar ingen större roll hur det går sedan för det är nu som gäller. Men det är ett uppvaknande, helt klart. Om att nya goda ting sker hela tiden. Tack för att du dykt upp, klart vi möts igen.
Kommentarer
Trackback
