Om skogen & knastret.
Du & jag är inte komplicerade ihop. Punkt bara. För det finns inte mycket som är enklare än när vi möts. För visst ses vi ibland & kan inte alls nå längre än till den ytligaste fasad men när vi möts; då är där inget annat än de melodier vi väljer att skapa & vi väljer fortfarande inget annat än skratt. Din hälsena under mina fingrar, mina örsnibbar mellan dina, båda två under en filt som gamla Agdor eller upp & ned i någon akrobatisk ställning, as usual. Men visst finns där tillfällen i stugan i skogen; vid den öppna spisen om natten som brinner vid fotändan i det gamla huset där vargarna skäller på ängen; när tankar knastrar fram saknaden efter det som faktiskt försvann. För jag vet att du skulle älska den stunden som jag gör. Och om kvällen när sjön visar upp norrlands vackraste sida & i buskagen när den svarta paddan klättrar upp på min axeln. Sådana stunder finns när du saknas mer än vanligt, då jag undrar hur det är möjligt att allt plötsligt kan tona ut. Men så möts vi när jag återvänder & det är så enkelt för du är det där skrattet i magen som min morbror alldeles nyss påminde mig om där i skogen. ”Var är han, den blonde unge mannen?” Undrar morbrorn. ”Minns när jag stod & betraktade er en dag i folkvimlet på en av stadens gator. Ni såg mig inte. Bara kastade er över varandra & snurrade omkring & såg så lyckliga ut. Jag log själv när ni skrattade så men ville inte störa. Det är ett sånt möte jag fortfarande har kvar, vilken glädje att se två personer så.” Intressant ändå hur det går att vänja sig vid nya tider; att börja om men samtidigt fortsätta vidare. Fyller tiden vi spenderade tillsammans med annat, alltid saker att göra, att nörda in sig på & inspireras av. Kvalitétstid med vänskapsfamiljen & längtan efter den fyrbenta Arvid som vuxit sig större & vildare. Helger i skogen med blodsbanden där fullmånen sakta tonar ut, där det finns ro i kroppen i hamocken. Heta bastustunder & drömmar om en kollektivgård en dag. Närvaro, tid att betrakta trollsländor, skogsmöss, rävar, paddor, släktingar att lära ut yoga till, en syster som aldrig viker från en sida. Hennes kärlek som numera verkar som styvbror för han är så förbannat fin. Och sedan; vi tre ut på vägarna en sen kväll & jag som för allra första gången kör bil & jag älskar det. Framåt som vinden & det går rätt bra för om det är något jag kan så är det att sträva framåt. Ett flöde genom skogen & trots skakiga ben är jag en sjungande syrsa sedan. Imorgon kommer Kockoskatten hit på besök för ett tag & det är kniven mot strupen för att färdigställa uppsatsen & det är bara att köra, nu drar vi Butler & alla andra. Rakt på bara & i mål. Mycket att sträva efter men också, att lära sig att släppa taget kring. ”Hejdå; vore kul om vi ses nån gång igen” säger jag när vi kryper ur den andres famn & skiljs åt. Du skrattar bara. Drar mig i öronen & kramar mig igen. ”Vadå, nån gång? Snart igen räven. Snart vill jag se dig.” Och kanske är det så, att vi fortsätter samtidigt som vi släpper greppet. Eller är det verkligt så att vi lossat ankaret? Tvivlet om det kan föra mig bakåt I believe så jag måste fortsätta gå vidare även om ditt skratt finns nära. Eller?
