När fåglarna landar.
Har tränat mycket nu, kroppens alla delar suckar förvisso glatt men ber om vila. Bakom mig ligger dagar av boxning, styrkelyft, löpning, ridning, simning & trimning & på det tre mils cykelrusning i allra hastigaste hast. Proteinintag utan dess like & försök att minska på snusmumrikens varande & istället; ett begär blir till ett nytt; mer rentvättat. Fantastiskt hur pulsen går ned, mungiporna upp. Jag tar möjligheten i stunden & uppskattar att han är så nära mig, M min nya vän; att vi kan sitta tillsammans som vi gör. Jag i min stora bruna tröja; luvan över det ännu våta genomsimmade håret; trötta ögon men fortfarande nyfiken på var alla våra konversationer ständigt leder oss; alltid nya vinklar, feministiska visioner & slingrande banor kring katastroftankar & underverksdrömmar. Hans armar om min kropp som känns lätt; som en fågel genom kvällen, visst är vi tillsammans en litterär gestaltning av den goda vänskapen nu & en känsla för det stundande brytet, pausen eller vad en kan namnge det; hans avresa hem & det konkreta i att mitt hem är här. Det finns ingen förvanskad charader, det är känslan i nuet. Som i januari, precis hemkommen från Mother India då jag skrev;
”Att vakna såhär är att vakna upp till fågelsång om vintern. Vandrar hem genom en snövärld av oplogade gator; lika oplogade och fria att lämna spår längs likt allt annat. Det spelar ingen roll att det är gryningstid; kom ned så gör vi fler snöänglar och skriver med de frusna händerna att känslan i nuet är nära.”
Att vara hemma & inte behöva packa en väska; inte krampaktigt slänga ned några få tillbehör i en väska för att be on the road; det enda jag kunde förstå. Då. Känna i & för. På alla sätt levde för. Även hemma i Malmö var jag på väg, bara visste det; var aldrig där för att stanna alltför länge. Frågan är givetvis om en sådan plats finns på kartan? Inga always, never eller för alltid. Men, inte heller flykten, färden för att ge sinnet färg & ro. Men nuet, ljuva nu är det som ger blicken klarhet, förenklar allt.
Visst står här packade väskor. Igen. Redo & där är nyfikenheten men inget pass. Inget bortom landets gränser som väntar, regnbågslandet & spegelsjöns rike är en alltid omgiven av. Pride & Urkult som väntar, Stockholm & Ugglevännen, familjen i det stora tältet i Näsåker; morgondopp i Nämforsen & känsloprocesser att ta sig igenom; aldrig fastna i.
Sen återvänder jag; detta härliga återvändande med Ida & kommande brödbak i det gemensamma hemmet. Såg ett hus idag, gult gammalt trähus & fick idéen om att vi ska bo just där. En driven kraft för susning i träden. Ringde upp husägaren & det ena leder ibland, när en har tur till det tredje & kanske denna gång till det där hemmet.
Bakom det gamla gula huset finns ett annat hus med en hel historia jag känner till så väl. Där vill jag att den ena av oss möter den andre utan dåtid och bortom en morgondag. Där kan vi bli större, modigare, alltid rakare & skönare. Där möts vi, även i hemmet som kanske blir mitt. Grannar; det är inte konstigt alls om det blir så. Som vi har slitit oss fram för att lära oss det vi behöver; som vi passar allt bättre ihop när formerna skulpterats; hur vi blir oss själva närmare för varje gång & framförallt, hur vi aldrig på riktigt lyckas med att slita oss isär.
