När en är nära.
Det blir som det ska vara när en är medveten om vad som är ens eget & vad som är andras; att vara medveten om & värna de egna energierna & följer den vägs som i varje stund känns mest rätt. Att sträva efter tydlighet.
Igårkväll kändes allt enkelt, nära. Fina blonda syskonlika Robbin är tillbaka, även Gabbie med de fantastiska mjuka energierna. Familjen är samlad & det finns inget bättre än när Annas dreads tovas ut mellan mina fingrar & då jag åter igen blir biten av Mattias i nyckelbenet. Möter A vars olika uttryck skiljer sig kraftigt från dagar & balansen i dem likaså & jag hinner värja mig när benen står stadigt; that's not mine när hon skjuter skarpt. Arvid växer sig allt större & jag formligen älskar varje steg den tar sig framåt; det lilla fläcken på bakbenet; den luriga blicken & de lite sneda öronen & den ska verkligen flytta till mig när stunden är kommen; vår resa har börjat & många år som väntar oss. Börjar drömma om Urkultslandet igen & påminns om varför jag valt bort & ifrågasätter den anledningen. Givetvis behöver jag inte välja bort något; vi väljer alla varandra här & jag ska inte gå i gamla cirklar & spatsera vidare, just because. Om det vill sig väl hamnar vi nog där igen; jag & Gabbie vid spegelsjön under vattenfallet. Får veta att det racklar på området där L valt att befinna sig, att han nog faktiskt vill annat ändå än den där tvåsamheten & det är väntat. Så klart. Lyssnar en inte & vågar tro på känslan i stunden blir det fail. Jag lyssnade & har hamnat där jag bör vara var nu än detta är. Alla har vi våra processer; jag måste komma ihåg att bryta cirklar. Att bryta upp från somliga mönster som ibland skapas i ögonblicken som tenderar att hålla mig kvar. Som nu, uppsatsen har fastnat för att jag inte ser möjligheterna att fullfölja den, eller gör jag? Det måste jag göra. Rikta ny energi åt analyserna, prioritera & se lättnaden som sedan kommer att kunna infinna sig.
Arvid, vilda busiga trötta lilla kärleksmousse, dryga fem veckor nu.
