mellan raderna.

Och det var nog så; är så att jag aldrig riktigt trodde på det här, med oss i det att du menade på en förlängning. I stunden, då fanns inget annat & i möjliga nya stunder råder samma mening med att tiden kan stanna upp men stunderna går över till något annat, som allt annat men med konsekvenserna av att vi går över till annat & därmed från den andre. Vi drar på släkträffen på fredag; den du så gärna ville följa med mig på för att representera kärleken, du sa det själv. Vänt kort låg framme men du följer inte med nu, det passar sig inte längre riktigt. Eller gör det? På sätt & vis för i alltings föränderlighet finns den stora kärnan kvar. Men inte så att det räcker till. Så jag drar & ska inte alls sakna ditt sälskap, det är vackert ändå med gamla stugor på landet med brasor & släktband.

Istället vill jag tänka på Sophie faktiskt. På skratten & våra hemliga historier vi hittar på om nätterna. För det; det är framtidspepp!

Häromdagen dök hon upp med den här & jag log & kramade om henne med dreadsen fortfarande blöta efter ytterligare ett bad någonstans, härligaste grodan.






Och käraste Sophie, jag returnerar: