Åt fanders med det här nu
Så väldigt nära jag hade dig, så otroligt nära du höll mig. Tilltron nu i efterhand vacklar till, som en spröd gammal kopp intill kanten. Påtår? Än har vi tid, vill inte bli en sådan höstvisa vi blev en gång förut, två gånger fanns den där. Sången om hösten, Bo Andersson - Höstvisa. Vi måste minnas nuet, vi har redan varit där en höst & ångrat oss, fallit ned i ledsamhet över den sommaren vi då förlorade. Vi måste skapa nya banor, nya sätt att fortsätta på som inte tar en sådan ofantligt lång tid att finna spåren längs med.
Du är så nära mig fortfarande så jag lyfter luren.
Du låter så glad för att jag faktiskt ringer dig nu & bara din röst får skrattet i mig att möta ditt & vi skenar iväg i förälskelselik eufori i tramsande banor (de där jag saknat så förbannat) & det är klart jag glatt svarar på din fråga om fjällvandring (klart jag följer vill, allt & överallt så länge det är med dig & för en stund glömmer jag allt annat & skenar i ruset) & vi spånar vidare & du vill träffa mig & jag förstår ett & annat. Även om jag känner att det är jag som är bortvald, mindre älskvärd & allt annat elände nu så känner du att det är jag som faktiskt valde bort dig, du ville inte att jag skulle gå & jag vill det inte heller men fann inte andra utvägar & gick i vanlig ordning. De senaste 12 månaderna har jag lämnat sex relationer bakom mig av olika anledningar, sett att det är dags & handlat snabbt. Där är den gamla vännen P som jag insåg att vi inget längre har att bygga vidare på annat än ett förflutet, där är T vars kärlek jag inte kunde besvara, där var R jag inte längre tyckte mig kunna möta på ett jämlikt sätt, där var D vars vänskapliga kärlek blev en boja, M vars tvåsamhetslängtan & kärleksdedikation jag inte ville ha & så nu L vars kärlek är det enda jag vill ha men gick för att min hängivna dedikation inte fick samma fokus i gengäld.
I alla dessa fall har jag lämnat utan ånger; förmågan & drivkraften att faktiskt vara den som agerar & går när anledningar finns bygger på självrespekt men också; en stolthet som även den ibland blir en ursäkt för att inte verkligt undersöka om det finns andra vägar än att ge sig av. Börjar se ett mönster i detta, hellre stolt & vara den som går än att stanna kvar & riskera att någon trampar – eller ännu värre, att jag trampar på mig själv. Aldrig har jag stått kvar, inte en enda gång nu eller tidigare så vad som egentligen händer om en gör det vet jag inget om. Så hör jag av mig nu & jag vet att du saknat mig; klart att du är glad för att jag återvänt en stund, inte har du alls velat annat & som jag saknar dig, över alla resonliga nivåer. Men så kommer det, mina raka frågor med buller & brak om hur det är mellan er & så KRASH in i verkligheten där jag trots allt inte undkommer känslan av att vara den som inte är närmast, snarare den som nu står utanför din sfär & godnatthistorier, inget mer räknande av fräknar där inte. Ni har det bra, säger du. Är du glad då? Undrar jag. Jo, det är jag. Kort & riktigt & jag hör vad du säger & reagerar blixtsnabbt genom att stänga av all energi åt ditt håll, skrattet fastnar någonstans mellan revbenen & jag vill kasta telefonskapet åt avgrunden till. Som en frågar får en ibland svar. Kanske det jag så länge väntat på. Den första verkliga konkreta orsaken att ta på för varför det är dags att på riktigt lämna & när. Jag tvingande genom mitt val att lämna dig er att ta reda på något som gör att ni behöver vara med varandra & det är nu. Rakt på bara, jag vet hur skeppet ligger förankrat, ni bor i er gemensamma skuta & jag har seglat iväg ensam där stoltheten är min jävla mast. Kommer inte underfund om den bara är mig till last i detta fall men visst har jag gått i vanlig ordning, inget smulkalas är gott nog. Ändå har jag den envisa magkänslan kvar som säger att det inte är dags, att tiden visar vägen, att allt ska genomlevas precis som det är & att vi bara går omvägar för att sedan nå fram igen. Men; när jag inte kan känna allt i kärlek för vad du gör & lever i nu; när jag stänger energiflödet & kärleken till dig; sluter hjärtat & rösten & kort avslutar samtalet snarare skjuter jag dig allt längre ifrån mig än öppnar upp för att låta magkänslan visa sin mening; blir ingen du ens vill möta, hade inte själv vela möta någon som med ord slår undan mina ben som jag slår undan dig. Blir i sorgen en bitterfitta som är beredd att stänga alla dörrar åt ditt håll; att inte alls träffa dig snart igen för inte fan kan jag vara en av de där bästa vännerna som gläds åt din kärlek som goda vänner bör. Faller ned i konflikter över olika lösningar. Vet nu alltför väl att det aldrig lyckas att genast försöka kasta dig i en minneslund & hoppas att minnet av dig bleknar med känslornas förfall, att rusa in i annat; kanske projicera över känslorna för dig på någon annan; inte för någon annans skull ett möte, annat än för mig själv. Inte rätt på något sätt. Gjorde just detta alldeles för nyss & denna person har ett helvete nu för att jag öppnade en halvdörr där M steg in, där jag sedan tog din hand istället & valde som jag borde gjort för länge sedan. Välja känslan för dig, oavsett hur formen av kärlek ser ut till dig, bara låta den finnas & vara erkänd. Har varit där förut i striden om att glömma & alltid kommer den tillbaka, kärleken för dig, större varje gång år efter år. Måste gå igenom det här & det måste få ta tid. Är det verkligt dags att se att den konkreta orsaken för att vara beredd att iallafall på riktigt släppa taget om dig, låta kärleken gå ur händerna & kroppen, att leva genom förlisningen & därmed bli ett med flödet som säger att det är över? Är magkänslan som vill se oss där i framtiden bara en rädsla för att släppa dig? Kanske är det så. Om jag älskar borde jag låta dig vara där du vill vara, borde jag vara bortom ilskan & önska dig det allra bästa oavsett min roll i din tillvaro. Älskar. Det gör jag. Släpper? Måste väl fan försöka påbörja projektet. Undrar bara, en sista gång ändå vad meningen var med vårens stora resa, med lyckan över att leva i de gemensamma drömmarna, att vandra i hand & skapa filmer med grodan Lisa, med glädjen över att leva ut som vi gjorde, som om vi lade en grund för kommande som sedan drog rakt ned i lavinen? Kärleken ÄR förbannat hänsynslös.
Var som en pokerspelare. Håll fokus, de rätta korten nära, lugnet & tilltron, det starka energiflödet & det kommer till dig som du önskar för ingen kan motstå det bästa kortet. Åt fanders med de korten; jag spårar ur & lägger shack matt.
Vi får väl spela den där Höstvisan igen då; härligt soundtrack till our lives. Verkligen.
Har fått möta Bengt, Unicorn & Rainbow idag. Här finns däremot bara rent, mjukt & något helt ljuvligt att tala om. Katterna tre där ungarna snart är veckorna tre. Rainbow längs min hals, litet spinnande från liten kropp & jag faller & älskar den lilla katten & inser att detta är det godaste nog. Lev nära mig med din lilla orange strimma i pannan & jag ska alltid se dig som en påminnelse om att kärlek ÄR vackert.
