shanti och allt går vägen.
jag vill ligga raklång med blicken någonstans bortom seende och lyssna till en len stämma, höra berättelser och förhoppningar om möjliga magier i varje vrå. a way of being aware and away of knowing the next step. nowhere to go cause the is nowhere than here where I would like yo be. mycket osagt men alltid mellan raderna nämnt. skönhet vilar ofta i förmågan att låta ord vila, att tillåta sig att se utan att vilja ta ytterligare ett steg. tiden går så fort men närvaron kan ge oss mer.
you see what it is about, you see it all from outside. rannsakande med steg som är starkare, mer etablerade och som vid marken inte faller, mina egna. saknar yogan men kan inte riktigt förmå mig att placera mig i den fyrtiogradiga värmen och redan i förväg sakna mantran och rökelse på plats, en saknad jag vet kommer. det är något som kvinn har en uppfattning av, en blick som vet att yogadagen kommer när meningen är här. talar med mina vänner i norrlandet och får bekräftelse på min egen spegelbild och jag är en frifågel som landar där närvaron tenderar att vara färgstark. this moment, I think I´m in the right direction. malmöstaden är en berikande plats full av meningar, det vore bluff att påstå annat.
efter en alldeles för lång tågresa nådde jag skåneland efter en resa av inåtvända leenden över minnesmemoriet som uppspelats över vad juletiden gav. mötte min bärnstensvän på tåget som tog oss vidare från huvudstaden till malmö och denne vän som ett par dagar tidigare avböjde någon som helst framtida kontakt med mig var nu den som lyfte av den tunga väskan av mina värkande axlar, den som slog sig ned bredvid mig och som bekräftande att kärleken mellan vänner är oförglömlig ibland. freden dök upp i malmö och välkomnande mig på det finaste sätt som en slokörad rödräv just behövde. you see me. den första malmökvällen efter en relativt lång frånvaro var en sann kväll. harmonifierade samtal blandades med skratt och tacksamhet medan förgyllda ord kom till mig ifrån vännerna jag just lämnat, ord som var en frigörande startknapp för saknadens niagara och otillräcklighetens för korta armar. med grötig röst fångar jag ludvigs röst i luren och är ärlig och stark och svag och lycklig och förbannat olycklig och samtidigt salig och euforisk. sing a song my friends, it´s all about you. freden uttalar några ord som jag senare suger länge på;
"det är fint att det är såhär, den kärlek som rinner ur dina ögon och fläckar ned mig som tröstar. det är din grej det här, dina vänskapsrelationer, de är ju allt för dig. med återvunnen stabilitet i blicken och ostyrig lugg på utväxt finner jag näring i de orden och inser att jag måste leva som jag talar; " allt handlar om vad vi väljer att se. fokusera på det vi funnit, sällan det vi förlorar."
plötsligt förvandlas lediga dagar till tidiga morgnar, når lunds central innan solen gått upp. sitter på seminarium och lyssnar till molinari och vill aldrig göra någonting annat än att girigt dricka hennes ord som om de vore en energiinjektion av färska bär, plockade med bara händer och utifrån eftertänksamma val. sluter samman med en jetlaggad mania, nyss hemkommen ifrån kalifornien, med en nyblonderad alex hemkommen ifrån argentina, med karolina, linn och med min goda syster i erika. betraktar mitt halsband av korallfolk och kan inte längre sörja att södern bytt ut norrland för ett tag. ”du har en bra väg framför dig” skriver jani och jag börjar ana att han är mer lik buddha än vad somliga anar när den första dagen tillbaka i malmö ger oss möjlighet att komma innanför dörrarna på en lägenhet som kanske, om allt går vägen, kan bli vår. även fåglar behöver kontakt med rotsystemet och för en längre tid [kanske ett par år] här krävs en plats för trivsamhet, utrymme och vänskapsmiddagar där alla kan sträcka på benen. sitter en eftermiddag i vegankafét glassfabrikens slitna rum med freden, mania, gudmar och alex och älskar möjligheterna, framtiden och kaffet. när regnet faller tar jag inte fram ett paraply utan älskar hur fukten blir mina lungors räddning, hur min hud älskar varje droppe och hur de nästan fyller mig, så att jag lyfter från marken. jag är kär i vad jag är här. går på demonstration med kärleken angående kriget vid gaza och jag undrar för mig själv hur många demonstrationer vi eldat upp oss på tillsammans och hur jag älskar att vi två gör just så. med frusna fingrar sitter jag på kvällen hos marlene och gudmar och har en tangokatt i famnen och diskuterar berg och relationskonstallationer och ser hur goda mina vänner är. ytterligare några timmar senare glider jag och freden in hemma i bekims nya hem och grattar och kramar och tar för oss i en lägenhet som påminner om en teatersalong, bland människor som kanske inte har funnit sina fokus i livet där kreativitetens konstnärliga drag skapat abstrakhet hos dem, men hur de ändå går att se hur människorna brinner, hur de söker, hur de vill så mycket. jag möter en människa som jag namnger som den fria kärleken och våra riktiga namn förlorar betydelse och vi talar om allt som ingen förstår och när jag går därifrån så är tobaksdoften fastnaglad i mina kläder och har dränkt mitt hår.
jag fortsätter att samtala med de jag inte ser framför mig men känner, jag skriver på min tenta och tar på uppgiften här, jag drömmer mig framåt med freden och konstaterar med tankar på en vedeldad spis att I´m a believer.
