som stålprydda nävslag.
inget gör mig nog mer förbannad än människor, oavsett vem, som kliver över mitt huvud och som respektlöst hanterar min vilja som obefintlig, eller snarare, att vara utan tyngd. mitt hem och min borg stressar mig mer än lugnar och jag är these days inte hemma någonstans eller med någon. skavsår gjorda av hänsynslöshet – och tanklöshet försvinner inte. thats it.skriver tenta i obalans. kan inte ta på min stress med ord men känner det desto mer i kroppen. ändå trampas det inifrån den tänkta fristaden.
söker mig ut i naturen med erikabedrika vid min sida och jordar mig stadigt i takt med att grepar greppas, vattenkärl fylls, katten famnas, hästar trampar och ryktas. det ryker under mina steg både i tankar och verklighet. åt alla håll. selar min nya inka-vän och ä l s k a r erikas närhet vid min sida i vagnen, under filtar. tillsammans gör vi spår i skånevinterns sista snöklädda andetag. efteråt en tystnad mellan världar och inka placerar stilla en mjuk mule mot min röda man och vi förstår varandra för en stund, hon förenklar min tillvaro.
tillbaka bland papper i mer eller mindre (o)ordning försöker jag finna struktur i processen men aldrig har det nog varit så svårt som nu.
visst kan djuren och naturen och allt det där fantastiska som finns omkring oss men som vi allt för sällan tar oss till och tar till oss-visst kan det lugna, förtrolla och kanske ibland få oss att begripa vad som är av vikt- att jorden finns under våra fötter, att kropp och själ får gungbrädan i balans, att jorden snurrar vidare och att våra läppar bjuder på leenden oftare än då och då. säg mig om jag kan hjälpa dig med strukturen- det brukar vara min grej, även om jag i mitt eget liv just nu njuter och förbryllas av ett kreativt kaos som jag inte riktigt trodde fanns inom mig.
Jag behöver prata med dig, få krama dig. Om du vill, så ska jag lyssna när du spiller ut allt som ligger och skaver, trycker, och pockar på bortom ord. Det är ena jäkla karuseller det här livet bjuder på ibland, inte sant?
