mellan raderna.

så har även julafton passerat och inte gick den obemärkt förbi. snarare vad den välfylld av alla smaker som ifrån en fulländad färgkarta. blev gladeligen överraskad över en fadersgestalts närvaro och för en gång skull inte provocerad av icke valda blodsband under middagstiden. jag log gillande då min veganska sill gjorde intåg på julbordet med ett starkt tycke av de gamla och ser hur traditioner sakta förbyts till grönsaksland för fler än bara mig.  moderskapet huserade som vanligt med en moders invanda mönster av omtänksamhet och öron överallt och syskonen gjorde spår med mig och hundarna i snön medan minusgrader bet oss i ansiktet. sara gjorde en liten femårig brorsson väldigt glad när hon överraskade i röd dräkt och med alldeles för många paket medan jag betraktade familjespektaklet med en nostalgisk uppskattning. drack glögg till långt in på kvällen och tog tacksamt emot presentkort för att kunna invenstera i min framtida frilufsgarderob. avslutade en väldigt len och varm julafton i kvinnsens boning med en sugande magkänsla av fredriksaknad.

på juldagens förmiddag samlas kusiner och farbröder, faster och brorsbarn, tillhörande respektive och fäders kusiner hemma hos farmor som genom rynkorna är en av de vackraste kvinns jag vet. genom hennes linjer talar historien och jag ser på henne och tänker på dikten fredrik har skrivit åt mig om mina linjer och jag tänker på hur kärleken låter oss genomskåda allt vi är och just därför och trots allt vi har och är för varandra just älska så förbannat stort. fredrik har varit väldigt närvarande these days around och igår under hemvändarkvällens utgångsbravader fångade pirjus in oss med väl valda ord. även om hon egentligen inte känner freden så väl som jag så sa hon följaktigen att detta är första gången hon ser att jag inte längre är rastlöst trampande i en relation, att jag aldrig talat om en människa med så mycket respekt och kärlek och att hon ser att människan i mig inte någonstans döljer en vrå för honom utan att han får älska det han ser och det han vet och just att det finaste i allt detta är att han gör det. i en timme står vi utomhus i alldeles för lite kläder och famnar varandra på en båt i en frusen hamn min gamla siamesiska tvilling och jag och reser ut på en nostalgiresa och genomskådar historiens utveckligen och nutidens ibland svårbegripliga relationer. ibland är det svårt menar hon, att acceptera att två människor som en gång var varandras allt inte längre vänder sig till varandra när livskeppet brister utan istället vänder sig till en kärlekskamrat, en annan person som numera är vännens ömma fokus. någonstans fick vänskapen ta ett steg tillbaka, fick köras genom en förändringens maskin, en ålderns kanske naturliga gång. frågan är om vänskapen försvagas eller om den naturligt bara byter skepnad, om det finns något naturligt som vill göra en vänskap mindre het som chili eller om vi själva bär skulden och anvsvaret över att aldrig sluta se och uppdatera.  det sistnämnda bränner och vi fäller en tår och några skratt och finner en styrka i varandra vi inte haft på flera år och det betyder något oerhört.

upptinad dansar jag loss men inte urspårad med josie och daniel, axel och gustav och jag tycker att mina vänner är solar som rör sig så bra att jag aldrig kan sluta skratta. jag har en stund med min bärnstensvän med min sårbarhet blottad men han bekräftar med mjuka ord och en varm tröja över mina axlar att vår rot finns någonstans och värker och ibland kanske också ler. jag har också ett vidunderligt möte med en gammal historia och får tyvärr konstatera att vissa människor inte förändras till det bättre utan i detta fall har visionären i honom förfallit och hans livsklagovisa ger mig skavsår i öronen så jag går iväg och stänger dörren till det jag trodde att han en gång var.

jag och daniel dansar hela natten till allting stänger och när jag famnat josie och axel godnatt är klockan inte mindre än halv sex i gryningen då jag glider innanför dörren i hemmets vrå och jag ler och dricker vatten och somnar gott.