mellan raderna.

Dagarna här länkas samman som den mest välskrivna bok med ett uns av alla känslor inräknade som krävs för att innehållet ska bli mer än bara lagom intressant. Efter två dagar här började tefatssnö falla och klä trädens grenar och sedan dess har vintervärlden kommit att dominera tillvaron med en skönhet jag glömt fanns. Jag har antagligen valt att fokusera på kylan och en minskad rörelsefrihet då cykeln får stå. Jag hade glömt hur det låter då skorna trampar nya spår i nyfallen snö, jag hade glömt hur vackert det kan vara då midvintersolen tränger sig igenom snödimma och lyser upp en hel is, en frusen stad och ger världen en röd nyans så överjordisk att jag vill cementera stunden och aldrig göra annat än att stå i den solens öga. ”vintern kan också vara värme” som janni eftertänksamt säger. Knappt en vecka har jag hunnit befinna mig här men platsen som jag en gång anklagade för att vara ostimulerande och skavande tråkig (vilket den var just då i den fasen) har nu mött rörelsen jag söker och ger mig mycket, ger mig något som jag aldrig hade ro nog att titta efter då. Efter mer än ett dygns resa med en paus i sälskap av månlivet och krilleman (en energinjektion) nådde vi slutligen den norrländska staden gandhi och jag och vi tycktes båda lika ivriga att möta sara med våra famnar. ”home sweet home, people”. I er bor jag. Efter ett par välbehövda kaffe och en nyrenoverad utstyrsel mötte jag så även moder och kvinnsen var så äntligen återförenade.

Redan första dagen jag vaknade här så fick jag fokusera på en dag i god väns sälskap. Second hand tour ( i luleås enda två stycken secondhandaffärer) med frida och sara, botaniserandes bland koppar bärandes stugcharm, därefter fika på tukvinnhand i mina kvinns boning och sedan vandrade steg i vintervärlden. Det var något som fastnade i mitt sinne i fridas sälskap, en påminnelse, en evigt ältad mening jag aldrig överger. Det är kärleken och åter kärleken men inte nödvändigtvis (inte alls ibland) ämnad definitionernas känslokammare utan styrkevisionernas, vännernas. När vi skiljs åt är jag tacksam och ser en oerhört vacker vän glida vidare i strömmen av människor utan att för den skull försvinna i mängden. Förenas en annan dag med sommarens nyfunna korallvänner som för övrigt tycks vara gamla vänner from the very beginning och jag uppskattar att vi kan ses på den nyöppnade veganrestaurangen down to earth och låta våra kroppar förbli rena av ekologiska produkter. Hippifierade samtal som snart är en kväll med rökelse och lotusblommor på golvet. Jag och josie firar att det är tio år sedan vi möttes med en flaska rött och när jag vandrar hem genom natten bäddar snön in mitt hår som en tuva om vintern och stegen är mjuka och jag är en spinnande, rinnnande våg.

”Dagarna passerar och vi glider alltlängre ifrån varandra och allra ondast gör det när jag går förbi och du tittar ned.”
duva & rönn sjunger sin svenska proggmusik en kväll och lyckas rama in en väldigt träffande verklighetsbeskrivning. Där står min bärnstensvän bara en liten bit ifrån, en knapp halvmeter men som också kunde vara ett avstånd stort som den indiska oceanen. Tar vi ett steg närmare riskerar vi att drunkna, falla offer för en olöst gåta, ett problematiskt kodsystem av vänskapskärleken som gick i kras. Jag vet att du inte är oberörd, att du ser förbi mig för att du inte ser utan för att du snarare har sett för mycket och att det en gång (och fortfarande) skaver sönder leenden och torterar sinnens till kollaps. Du skrattar och jag ser och jag vet att vi inte längre talar samma språk av ren nödvändighet. Vi löste inte det här och du fyller hela rummet för en stund och för en gång skull så ger du inte energi utan kväver så jag måste ut, ut och andas framtiden utan din närvaro för ett tag. Hemvändarkvällen erbjuder mig historiska glasögon och tidsmaskiner och jag glider mellan famnar och uppdateringar och vänner som bor bortom landets gränser och som numera talar engelska med mig med en spansk accent. Pernilla konstaterar med ömhet i blicken av vi spenderat år tillsammans genom ett par siamesiska tvillingars ögon och hennes ord får min hand att minnas hur den aldrig släppte hennes medan hennes bror värmer mig genom sin kattlika person som gör mjuka spår i snön. Möts i kvinnsens vrå av en vildsint hund och jag står i natten och lagar vegansk skinka medan jaya lakshmi aldrig söver mig den natten i väntan på julafton. ”arbetare s(l)kiter i sitt anletes svett” skrev anneli en gång för länge sedan och jag tänker på symbolikernas humoristiska vridningar och vill dra över både glädje och sorg med en arbetares skitiga glansmelodi.