mellan raderna.

inlindad av den gula nagchampan vaknar jag på luciamorgon utan att för en gång skull genast sätta igång med diverse projekt och springande steg som leder ut och vidare. har inte behövt slå på någon utvald julmusik för att en röd stämning ska infinna sig utan tackar för en gångs skull den gamla arkitekturen som byggde hus med tunna väggar. vår granne har nog stigit upp i ottan för att långsamt och faktiskt ganska behagligt sprida det röda ordet om en kvinna med ljus i sitt hår. sedan vi kom tillbaka ifrån göteborg har livsstressen slukat mig levande och varje (o)ledig stund har även den vigts åt vårt forskningsprojekt. med rasande tempo har det antagits att vi ska greppa varje metod i ett forskningprojekt genom "learning by doing". jag har stundtals varit frustrerad och ansett att kraven på oss varit orimligt höga och tiden för knapp men efter en hel arbetsveckas slitande i det röda håret så firade jag, mania och erika av oss själva igårkväll med den största vitaminbomb i form av fruktsallad jag någonsin skådat tillsammans med en flaska rött. det var längesedan jag både slappnade av på det mentala viset och även länge sedan mina läppar färgades av rödvin. hela paketet alldeles för underskattat och jag förstår plötsligt vitsen med att lyssna på en skiva för sig själv, läsa en bok och dricka ett glas rött endast för egen skull. jag gav mig själv jullov från och med igår. visserligen har jag ett par åtaganden kvar men inte en föreläsning, inget seminarium, inget måste från något håll att anteckna någonting alls. lättnad. tillsammans med professorer, lärare och övriga programstudenter myste vi häromdagen lös med lussekattor och kaffe och jag ger verklig all uppmuntran och tack till världens bästa instutition som får en att tro att a l l t ä r m ö j l i g t. blir gränslöst peppad för att vara akademiker och inte vilja göra annat än att spetsa sönder alla patriarkala mönster. diana mulinari ger mig dessutom enkla, begripliga och positiva riktlinjer inför vad jag vill göra i framtiden och jag inser hur mycket lättare mitt liv vore ibland om mulinari var min ständiga livscoach. rrrrriot! om ett par timmar ska jag iväg och arbeta och ikväll är det åter igen tid för festligheter och kanske en konsert. imorgon styr jag tillsammans med erika, mania, måns och våra fyra hundar ihop en vegansk julbrunch medan fredrik inte kan närvara för att han är såld till kronjakt.

life is good these days. anar att jag fyllde på med denna positiva glöd under göteborgshelgen. uppskattar den relativt nykläckta traditionen att jag och min måne närvarar hos varandra på den andres egna dag, oavsett geografiska avstånd som i vardagen ibland (tyvärr) skiljer oss åt. de som varit mina vänner genom åren vet hur starkt jag alltid förespråkat vänskapens kärna och ibland även haft svårt (och tyckt det oviktigt) att skilja definitoner som vänskap vs kärlek. jag älskar mina vänner och månen har varit likt ett berg som uppmuntrat till fria vyer med frisinnade livsprojekt, likväl som hon väglett mig i förmåga att även kunna grunda mina bara fötter i jorden och på så sätt lära mig att finna fotfäste särskilt under de år som rastlöhetens klor rev mig blodig. månen är en källa av många skratt och oblyg dans. tillsammans vidrör vi allt ifrån ytligheter till visheter och helgen tillsammans bara bekräftade svårigheten jag har med att särskilja och kanske snarare väljer att konstatera att vänskap ÄR kärlek. det var nostalgi men även framtid att glida runt på hagajulmarknad tillsammans med månen, frida och annie. gav frida en jadesten för min förhoppning att hon ska finna ro i storstaden där ett av livsmålen hon henne för närvarande finns och jag blir stolt som den dominantaste höna då jag betraktar mina vänner som inte ber om ursäkt för sig själva utan snarare tar för sig och tar plats i sina liv. givetvis är nackdelen att all drivkraft för oss geografiskt ifrån varandras definitioner av "hemstad" men styrkan som är drivkraften i rörelsen är nästan värd allt. att vara i månen och krilles göteborgsboning en allra sista gång var ganska vemodigt men livet är en process, alltid vidare. jag fick också (och äntligen) tid att spendera tid med kim och jag tror att jag kan tala för oss båda när jag säger att glädjen var obeskrivlig och att vår relation är viktig och stark. han bär ständigt en doft av rökelse, sprider kreativiten som ett fullmåne ovanför mitt huvud och godheten han utstrålar får mig att tro på evig fred. vi blickade ut över göteborg och spanade på en ekorre i fullt sjå med sitt arbete på väg någonstans medan vi rotade oss i vår närvaro tillsammans. sedan trängdes vi vidare i haga och hamnade på en rättvis marknad och kramade om min underbara pia (som jag senare fick en egendate med) där jag investerade i en jättefin eko t-shirt gjord på bambu och hampa. på lördagkväll samlades gott folk "hemma" i blåvalsnästet och i finulrikas närvaro bakades det juliga godheter medan vi spann över möjligheten att förena så många kära under ett och samma tak. (drömmen om framtidskollektivet i det s t o r a huset är brännande stor nu ulli). sista kvällen i gamlestaden spelandes det spel och vi var allt annat än konstnärer men glada för det. i närvaron med alla fina har hemmakänslan varit fastnaglad under huden varje stund, på varje plats. ville egentligen aldrig lämna men tåget gick iallfall på måndagen och jag och kärleken satt trots blandade känslor på våra platser. fredrik med en sjuka som slagit in efter stockholmshysteriska dagar som vridit ur honom på energi och jag med mina sista kramar av månen och emma kvar i mina armar. ingen glömd, alla nämna mellan raderna. göteborg och människorna där är alla väldigt nära det viktigaste i sinnet.

                                    

                                    

                                    

                                    

                                    

                                   

                                   

                                   

                                   
                                   
tack för er alla.