mellan raderna.

Att vara nyväckt & berörd av en ny människa, att vara nyförälskad i en ny träningsform & just kommit in i en ny träningsgemenskap & att samtidigt ha fått en mer intressant roll på jobbet bidrar till att jag fryser till; fastnar i en rörelse när jag får ett mail från Jämställdhetsmyndigheten där det står: Vi har fått många intressanta ansökningar och glädjer oss åt att nu kunna börja bearbeta dessa. Blir du en av dem vi vill träffa för en intervju kommer vi att ta kontakt med dig inom en snar framtid. Hälsningar från en Patrik från myndigheten. Å ena sidan; hur mår jag om jag inte ens blir kallad på intervju, kommer det känns som en dödsstöt? Att inte duga, räcka till? Att flera års drömmande blir till ett slukhål. Samtidigt; Vill jag verkligen att de ringer mig? Efter lite eftertanke, ja. För att få undersöka en intervjusituation. Men vill jag flytta? Lämna det här läget som jag just nu trivs bättre än på länge i. Ett hem jag börjat trivas i igen, en katt som sover intill mig som en spinnande healingkamrat, min grannsamverkan med Malin, familjen, det här nya utforskandet med D? Den här tillvaron i stort, vill jag lämna den?

Jag fattar att jag inte egentligen behöver tänka på detta nu. Får vänta, se om tankarna alls är aktuella. De kanske som sagt inte ens ringer. Högst sannolikt gör de inte det. Men ändå. De sätter igång tankarna på spinn. Och ger mig lite ont i magen. Hade mardrömmar inatt. Vaknade på morgonen & grät & kunde inte sluta gråta. Intressant när dröm blir så verklig. Drömde att min mor hade sagt upp sitt föräldraskap till mig. Att hon plötsligt berättar att hon inte kommer vara min mor längre & att jag inte får tillhöra - eller nånsin kontakta någon i min familj längre. Jag blev deporterad till ett slitet bostadskvarter & fick bo i en väldigt sliten lägenhet som prostituerade brukade använda. Så jävla övergiven. Märklig dröm. Kanske symboliserar känslan av behov; behov av att få vara liten & bli strykt i håret. Motsats till att behöva ta stora beslut, flytta iväg & bli ensam i en ny stad. När behov av trygghet egentligen är störst. Den konstanta konflikten; att både vilja stanna & vilja gå.

Ikväll ska jag landa med D. Lyfta & landa. Jag har inte berättat till honom om Göteborg. Jag vet att han är här & kommer att stanna kvar här i norr och just nu vill jag också bara landa. 

Dagarna rör sig framåt & jag mår så bra i det här nya tillståndet av närvaro, att stanna upp.

I närheten av 8:mars skapar jag debatt med Sophie, tidigare kommunalrådet Kalle & multiartisten Mió gällande Luleå Pride on Ice. Sammanfattningsvis är vi besvikna & förbannade över att fokus på hbtq-personers rättigheter överskuggas av kommersialisering, inte okej. Det blir mediastorm, jag tvingas ut i strålkastarljuset, tidningar, radio. Är glad över vår envishet & starka driv byggd på ideologisk grund men tacksam när det lugnar ned sig sen. Är inte alls bekväm nu för tiden att vara så i rampljuset. 

På själva 8:e mars är det mycket kraft & energi på jobbet bland mina feministiska arbetskamrater. Som Annika, min chef sa redan på tidigt morgonmöte; ”Tillsammans på FHC ser vi till att det fyr, glöder & brinner, ibland till & med exploderar. Vi är där det händer & känns.” På tal om känslor, om politik, om att vi samtliga där är kvinnliga feminister & faktiskt på många sätt systrar med delade erfarenheter vilket märks. Kändes peppigt & väldigt tacksamt att jag kunde få vara där med min debattartikel & få stöd från gänget. Inga stryka-medhårs utan bara raka tankar. Som Joanna, en kollega sa, hon ser mig som explosiv människa. Vilket både kan göra att saker bärs högt men också få det att brista. Så sant. Resten av 8:e mars blev bra. Gjorde liventervju på radio senare på eftermiddagen (knäckte sneda snubbars föreställning om att vilja splittra hbtq-communityt, vars kommentar också visar på fördomarna om att sk. normbrytare inte ens ges rätt att ses som individer utan grupperas, ses som enheter i motsats till Den Vita Mannen). På kvällen drev jag runt på olika feministiska tillställningar där den senaste avslutades på tuhand med Martin, värdefullt. Politiskt möts vi väldigt bra, tycker mycket båda två. Känner att jag gärna vill ha kvalitetsdyk nu med olika folk som betyder något. 

Kroppen fortsätter att formas genom crossfit. Fantastisk känsla av att bli starkare än sin storlek, att bli stark. 

Bjöd hem min största kärlek hem på pyjamasparty i fredags, Veravilde. Hon somnade uppkrupen i min famn (!) den kvällen. Vi hade varit igång med tuhand-pyjamasparty sedan runt 17-tiden. Tema: skräck. Jag tänker lite på de som har barn. Och på att jag nog själv inte skaffar några egna. På det sättet är det som att jag tankar ur all kärlek jag har till henne. Tänker att vi alla mer eller mindre har förmågan att ge ett barn omsorg & kärlek så att det väller över. Många som inte har barn väller över på annat. Men, jag har ju chansen att ge henne mycket & jag kan nog verkligt relatera till de som har barn; ett slags ibland, överlämnande av sig själv till den omsorgen. Att bara barnet mår bra så är allt bra. Åtminstone i stunden. Efterföljande morgon åt vi lång skön frukost & hon undrade om hon kunde få stanna kvar hos mig en vecka. Älskade liten alltså. Att vi två har varandra. Hur mycket jag än så ofta vill ha henne kvar så har hon också fler platser där hon är efterlängtad. Vi mötte upp hennes mormor, mor & syskon på badhuset senare. Intensivt med så många kids. Kände mig tacksam över kontrasterna när jag lämnade alla barnen & drog hem till Malin som bjöd mig på middag. Hon & jag & ro för samtal. Senare också sen kväll på stan, besökte klubbar arrangerade för den yngre publiken bara för att få låna ögonblick ur ett annat liv för att sedan landa omlindade i soffan. 

Får hem David på lunch & det är elektriskt. Intressant hur det går att förvandlas från rent kollegial vänskap till hungrande händer. Jag tror att vi båda är lika rädda för varandra & försöker mer eller mindre hålla oss på lite avstånd vilket vi lyckas med sådär bra. Han växer på mig. Han visar att han beundrar mig & jag tänker på vad H brukar säga; en kärleksmänniska ska placera en på pidestal, beundra, åtrå till förbannelse. Och jag fattar vad hon menar. Jag upplevde att John gjorde det, att våra olikheter, min eld gjorde honom konstant berörd av beundran. Och jag ser något liknande hos D. Och jag tar med mig lärdomar från tidigare; att vi inte behöver dela allt om oss själva, inte vara för likriktade. Och nu låter som att jag leker med tanken om att inleda relation med honom. Det är delvis sant. Relation kommer vi att ha, som minsta gemensam nämnare kollegial iallafall.  Håll mig på armlängds avstånd baby. Så lovar jag att se dig klarsynt från min kammare. Jag vill spendera mer tid ihop. Vill se om vi kan lyckas lära oss att sova med varandra. Gå all in i vår gemensamma bokcirkel på tuhand där SCUM-manifestet står på tur & kunna ligga tysta bredvid varandra i ro. Vi kommer spendera mer tid tillsammans. Gemensam påsk är bokad. Kanske kan vi vara varandras tillfälliga stationer för uppladdning & urladdning. Dock såklart inte de enda stationerna. Som en behöver olika slags människor & energier alltså. Känns som att jag har chans (med all min ro & tid just nu) att se det vackra i olika människor ännu mer & att också stanna upp & värdera det. Och såklart, ju bättre en mår ju lättare att ha en ljusare syn på tillvaron. 

På söndagen kör jag först ett rejält söndagspass i boxen, teamar hårt med en annan stark kvinna & en sviker inte sitt team; vi ger allt, så till den grad att en börjar skratta av trötthet för att ytterligare ett benböj känns omöjligt men där en trots det lyckas överträffa sig själv. Och vikterna blir alltfler på skivstången. Efter passet cyklar jag direkt till D. Det är ett märkligt väder, fuktigt & dimmigt som tillhörande en annan årstid än såhär, mitt i vintern. En stund senare lånar jag hans dusch; låter värmen sprida sig i hela kroppen. Stannar upp & inser att jag är så fullständigt glad. Realitycheck. Kroppen är skön & D finns alldeles intill, är min för ikväll. Och han växer snabbt på mig. Hur våra samtal alltid flyter så enkelt, som de gjort sedan första gången vi möttes. Han känns så närvarande, genuint nyfiken, varm. Har köpt hem havremjölk till rött te för att han vet att jag föredrar det. Och det är så mycket D att göra så. Ändå är det så lite av honom jag ännu känner. Hans händer söker aktivt mina & vi kikar på en serie; ska hjälpa varandra att släppa huvudet närmsta veckorna genom att följa något gemensamt har vi tänkt. Det är D som tar initiativet, som kysser mig & det är en magisk gräns att passera. Fastän vi sovit tillsammans en gång & har spenderat en del tid ihop efter det har vi inte rört oss över den intima gränsen. Pussat på varandra lite i förbifarten, nästan skämtsamt. Men inte såhär, inte som nu. Och ja. Jag blir berörd. Över gränsen. Och det kan tyckas märkligt men det är länge sedan jag kände såhär för annan kropp, för en hud, en doft. Johan & jag var så mycket mer något annan än fysisk närhet av det här slaget. Mer en slags intellektuellt baserad intimitet. Och jag har saknat mig själv såhär, mjuk i hela kroppen. Våra kroppar passar ihop såhär. Och ändå händer inte allt. Att bara få vidröra, att se hur hans mage också har fräknar. Att hans mjuka hud & kropp omfamnar min så bra. Jag vill inte gå hem. Men, hans barn sover i rummet intill & det är inte läge att vakna tillsammans. Inte än. Det är först jag & D som behöver utforska vad vi två vill vara. När jag cyklar hem är jag fortfarande varm, min cykel är helt igenfrusen & det känns som att jag inte ingår i den frusna världen. 

Efter söndagen vill vi ha mer. Gränser efter gränser utforskas. Jag bjuder hem honom kvällen därpå & ja, två personer med nyfikna sinnen & giriga händer; det kan ju inte bli annat än avklätt & alldeles hudnära & hejdå-pensionstidiga-sovvanor & hej-mitt-i-natten-tidlöshet. Att vi två skulle dela det här, det hade jag inte trott för några år sen. Så oförutsett, så överraskande. Sådana vändningar i livet just nu; från tungrott tråcklande med distansrelation & starkt eget behov av sexuell frigjordhet till utforskande av ny relation på hemmaplan med tillgång till lenaste hud, fräknar, girighet & chans till romans. Bara sådär. Hej livet, tack för snabb leverans. D kan inte bara bli kropp dock, inte bara tillfällighet. Vi ska jobba tillsammans, planerar saker vi gärna gör nu men också senare. Han är en sann drömplanerade, precis som jag. Vad som verkligt kommer ske med alla gemensamma fantasier vet ingen. Han kastar mer än gärna ut förslag & jag tackar & bockar & ser till att ändå inte ta allt på fullaste allvar. Vi sover som krattor ihop, behöver helt klart öva på gemensam ro. Mitt i natten när vi bör sova ligger jag & känner hur han sakta, lätt, lätt stryker mig över ryggen. Och när väckarklockan ringer är det helt rätt att det är just D som ligger intill & tankar om att först rusa in i dagen ges andra perspektiv & intressen. Jag kan plötsligt inte tänka på något vettigt alls. Trots att vi knappt sovit är jag hög på energi, energisk. D är knäckt av sömnbrist men skickar ändå över låtlistor, drömplaner. 

För att kunna ladda upp behöver vi sova själva. Jag laddar i boxen, står på händer & hoppar upp på lådor & svingar tunga kettlebells & håller på. Lägger handen en sista gång över den föreläsning jag imorgon ska hålla för Polisens utredningssektion. Utbildar om sexuella trakasseriers påverkan på hälsan. Också jobbet har flow just nu. 

En längre tid tid av så mycket situationer, ögonblick som känns som avgörande sådana. Som troligen kommer att bita sig kvar, gå att se tillbaka på som milstolpar. Den dagen jag gör en ny livslinje att berätta om kommer den här hösten som passerade helt klart ingå som minnesvärd. Lärt mig mycket, mest om mig själv. Relationen med Johan dök upp samtidigt som jag började vända upp & ned på tillvaron. Det ena närde sedan det andra, fram & tillbaka. Vem är jag att som 35:åring, lite mitt-i-livet-människa att skapa en tillvaro? Vad vill jag själv i relation till andras val? Började känna mig obekväm i mig själv, ville vrida mig ur mitt eget skinn, min bostad, min stad, mitt arbete, från flera andra relationer också. Kände mig allvarsam, nedstämd när jag vaknade. Som att varje uppgift var ett berg. Min H satte ord på det för mig ibland, att jag inte skrattade. 

Och ändå svårt att sortera, att både vilja gå & vilja stanna. Både gällande stad, relation & jobb. Intressanta yttringar, av att söka människor vars egenskaper stått i kontraster till varandra för att försöka begripa vad jag vill omge mig med (och inte). Som att en aldrig riktigt lär sig. Som vid årsskiftet, hur jag uppskattade Martin ännu mer just för att han med sin självklarhet & kaxighet stod i stark kontrast till Johans mjuka, milda. Och ändå, innerst inne vill jag vara närmast mig själv. Oavsett de andra. Livet är sannerligen inte bara relationer men relationer präglar mycket, färgar av sig överallt. Oavsett om relationerna är existerande eller inte, oavsett dess former, upplevelsen av dem. 

Jag & Johan hade några fina dagar ihop under senare delen av februari. Om än jag bokade om & kom dit några dagar senare än som tidigare planerat. Det hade börjat kännas motigt att hela tiden vara på väg, att ge sig av. Innan vi möttes upp hemma hos honom, i det kollektiv jag gjort till mitt eget också, hade vi några svåra samtal som bara väckte idéer om avslut. När vi väl sågs var det som att han redan hade bestämt sig. Kanske jag också. I efterhand ser jag det tydligt: I början av relationen hade vi kunnat bli vadsomhelst. Jag var förälskad, nyfiken & girig. Hade kunnat flytta direkt. Skapat något nytt utifrån stundens ingivelser, guidad av en känsla. Han i sin tur bromsade, ville rationalisera, begripa, avvakta. Det ledde till att jag tappade intensitet & fart. Även tillit till vad jag egentligen kände, ville. Vad jag var beredd att satsa. Började se vilket pris jag skulle få betala. Särskilt när jag allt mindre trodde på oss som team när jag mer & mer såg oss vilja sträva efter olika livsidéer. Svåra, abstrakta tankar att inleda en relation med. Så icke spontant, inte organiskt. Någonstans tappade han bort mig, tappade vi bort varandra. Egentligen redan tidigt men vi såg det inte då. Som en växt som snabbt sköt ur jorden, tog fart men bröts av. Så, under dagarna här i februari är jag tacksam att han stod på sig, höll mig ifrån sig. Om än jag kände samma sak, att det inte fanns någon gemensam väg framåt dyker så lätt separationsångest upp som får mig att vilja ta ett sista gemensamt andetag. Så. Vi spenderade några dagar tillsammans. Han bjöd mig på Yasuragi, heldagsspa. Kändes i & med vårt stundande uppbrott som ett sista symboliskt tvagande. Och efterföljande dag, fortfarande med en doft av renhet & i samklang med oss själva efter gemensamt mediterande, tog vi samtalet. Ingen av oss som längre försökte finna lösningar. 

Det blev beslut, att avsluta relationen. Har aldrig förr känt mig så resonerande klok, så rationell. Så (tråkigt) vuxen. För mig ovanligt & inte rimligt egentligen. Går hellre all in & dyker ned i känslotumult. Att vara resonerande rationell & logisk, nytt & faktiskt nyttigt också. Tror dock att detta förhållningssätt fick ta för stor plats hela tiden i relationen på grund av diverse rädslor från båda håll. Konsekvens: att vi fastnade i tanke & rörde oss inte närmare varandra. Till slut blev det mindre glädjefyllt & vi ledsnade. När vi resonerade om det märktes att vi inte har energi kvar att skapa nya möjligheter tillsammans. Inte som ett kärlekspar. Det blev många ärliga tårar - men också en slags lättnad. Att slippa stå på ett ben & undra vilken håll andra benet är på väg mot. Nu tänker jag ställa mig bredbent på en & samma plats ett tag. Ta lite nya tag här & nu. Ge mig tid att lära känna kanske nya folk här. Göra saker som är sköna här också. Och vänskap. Som alltid den bästa grödan att odla vidare. Så. Nu är det alltså slut. Sorgligt såklart. Han kommer fattas mig. Men jag tror att vi kan förbli vänner. Lite i framtiden. Nu behöver vi landa på var sin kammare.

Väl tillbaka i Luleå känner jag mig plötsligt glad. Som att jag vaknat med skratt i ögonen. Med lite jävlar anamma. Och ärligt, en sexualitet, lust att utforska blir inte direkt på topp när en relation konstant är ifrågasatt. Och den driften, bara känslan av att känna sig vaken igen, att vara nyfiken är prana, livsenergi. Som att jag därför återvänder hem till helt ny energi. Som att jag plötsligt tycker bättre om mig själv. Är så obeskrivligt trött på att tänka milslånga steg, år framåt som jag & Johan gjorde. I med relationen (om än den vart kort så var den intensiv) vi haft har vi vänt ut & in på oss själva, vår historia, samtid & framtid. Tacksam för mycket. Men också i största behov av att få ta nuet tillbaka.

Ibland är det nästan som en komedi, livet. En ber om något & så öppnas ridån & fram rullas nya chanser in på scenen. 

En person som jag jobbat ihop med vid några tillfällen flyttar till Luleå, D. Och möjligt är inte D i sig ett avgörande i sig utan mer vad jag själv uppmärksammar. Vi får ett gemensamt arbetsuppdrag, ska moderera ihop på en av länets största konferenser. Det kräver tid ihop. Och det blir tid. Även utanför gemensamma resonemang om jämställdhet och jämlikhet kopplat till trygghet. Jag kan svära på att jag inte har några tankar om denna slags vändning från början, D överraskar mig. Han är nyseparerad, har ett barn & behöver liksom jag ta nuet tillbaka. Och han utmanar mig i lek, tänker nog inte så stort kring mötena utan vågar ta min hand i sin medan vi pratar om något stort. Och vi är bara vänner & inget är på allvar. 

Som att öppna upp sig själv för sig själv. Kanske använder vi bara varandra som verktyg? Det spelar egentligen ingen roll. Ena kvällen tillagas gemensam måltid. Bruschetan som tillagas doftar fantastiskt; som att varje färsk krydda blir en helt egen värld i sig, tar in varje smak, vidgar sinnet till max. Och den egengjorda peston, så klart smakerna blandar sig, gör mig lycklig. När kände jag mig senast såhär närvarande? Mitt i denna orgi av smaker känner jag mig återfunnen. Känslan av att känna igen sig själv. Och ändå förlorade jag mig inte i relationen med J. Märkligt hur det kan vara.

Oavsett. När han undrar om jag vill sova över blir jag överraskad men bejakar stunden. Varför inte? Om natten kan jag dock inte sova. Är helt full av intryck, av att nästan vara berusad av frihet i kroppen. Noterar hur han parerar med sin kropp mot min även i sömnen. Hur han omfamnar mig, söker mina händer. Det är värt att missa nattens sömn, att vara så medveten om en annan människas kropp & andetag. Och vi parerar mellan att vara i behov att inte falla in i nya relationer samtidigt som vi är så nyfikna på varandra. I tanken skjuter jag bort honom men när vi ses skrattar jag. Vi går på en lägenhetsvisning & testar gemensam relationstanke, finner många skäl att tramsa bort allt allvar & ger den andre nya skäl att vara just i stunden. 

Och Mattias, min kära vän kommer till mig. Vi spenderar en hel helg tillsammans & bredvid honom sover jag tryggt som en björn i vinterdvala, äter långa frukostar ihop & spenderar nästan all annan tid utomhus. Tillsammans träffar vi Astrid för första gången, älskade lilla bebis, Paulina & Gustavs skatt. Hon, som alla små knytt är rätt magiska. Känner mig rik som får ha dessa små - och stora knytt omkring mig. På tal om alla dessa barn så försöker jag få tid ihop med Vera, hon växer, har det svårare hemma i & med syskon som tar all tid, hon som ständigt får vänta på att bli sedd, att sällan ha plats i någon famn. Jag ser henne men mest behöver hon bli sedd av de där hemma som är trötta, så trötta. Som vill men som inte alltid orkar finnas till. Min stjärna får växa upp snabbt nu, ta ansvar. Att hon väljer att sova med mig, att krypa upp på min arm, på min kudde när vi ska sova betyder allt. Ändå drömmer jag ofta om henne på nätterna. Att hon är bortglömd, som ett skadeskjutet djur. Att inte räcka till, att känna att en inte kan ge det en önskar till den som en älskar mest. Förstår att många viktiga vuxna till barn lever i det här, kanske mer regel än undantag. 

Utan en distansrelation blir det ny tid att fylla med vänner. Och jag bejakar mer av det spontana. Jag & Malin inser hur lyxigt det är att vi bor grannar. Var & varannan stund glider vi över till varandra utan jackor bara för att få landa lite, prata om hur dagen varit. Jag ser nuet. Just nu är det här livet bra. Känns bra. 

Det har samtidigt, precis nu skett något som jag väntat på, längtat efter tidigare. Att någon tjänst ska komma ut på Jämställdhetsmyndigheten som jag kan söka. Plötsligt händer det. All logik, allt jag landat i under hösten pekar på att jag borde söka. Det kommer inte bli lättare sedan att flytta för några år, att eftersträva möjligheten att göra karriär bland Sveriges jämställdhetsexperter. Tajmingen känns dock inte så klockren. Helst vill jag trivas här en lite längre stund. Eller? Kanske just därför jag bör söka & i den bästa av världar få en chans där. Möjligen kommer jag inte ens på intervju. Men bara för att testa. Innan jag kör ned fötterna här bland de djupa rötterna & blir kvar. Jag söker. Jag & säkert resten av halva Sveriges byråkratfeminister. Jag fattar vikten av realism nu. Jag kan å andra sidan inte ge upp på förhand. 

”Vargtimmens ensamhet, priset en får betala för friheten”.  Läser Maria Sveland. Stannar upp, hinner tänka. Känner mig just nu i god fas med tanken om att inte skaffa barn. Att claima begreppet familj så som jag egentligen alltid gjort. Jag har mina nära i ett osynligt band av koraller jag alltid bär närmast hjärtat. De vännerna som alltid finns där, där vi delvis vuxit upp ihop senaste åren. Att få vara en vixen = Viktigt Vuxen åt barn som andra är föräldrar till, som generöst släpper in mig, tillåter egna relationer mellan mig & de små. Chosen ones, stjärnfamiljer. Vi behövs, varenda en.

Dagarna är fina. Om än med avbrott av ett ordentligt smärtsamt, lamslagande nackspärr men ett svårt dygn senare är det över. Boxen ger mig energi & utmaningar. Identifierar mig inte med trasighet utan med kraft. Läser roman. Ligger i timmar i min tystnad som känns skön. Halva helgen spenderar precis så. Tystnad. Springer en mil på isen. Läser. Andas mellan tankar. När var jag såhär stressfri senast? Kan inte minnas det. Håller mig på distans med D. Ända till dess att han bjuder in mig, föreslår gemensamma omfamningar. Sucker for love vs I dont give a shit, all in one. Hur mycket jag än kan önska att jag inte behövde en annan människa intill så gör jag det. Åtminstone ibland.